Författare: Nikki Sixx & Ian Gittins
Antal sidor: 413 (pocket)
Första mening: "Jag kommer ihåg när jag var femton år gammal och Iggy & The Sttoges Search and Destroy strömmade mot mig genom högtalarna, och jag tyckte att det var en sammanfattning av mitt eget liv."
En biografi som sticker ut
just för att den inte kan bli ärligare än just såhär.
Det är Nikki Sixx egna dagboksanteckningar
från en period som minst sagt kan ses som uppseendeväckande i hans liv.
Det är inga omskrivningar, inga redigeringar
utan det var just precis så det var.
Sedan har vissa luckor fyllts i efterhand
från andra människor som komplement
till hans egna anteckningar
och det lyfter faktiskt boken
trots att det låter krångligt.
Men hur mycket jag än vill hylla det
så blir det faktiskt tråkigt i längden.
Till sist blir även hans drogberoende monotont.
Och det känns bara som en kapplöpning
om vem som tog mest droger,
vem som levde hårdast och vem som överlevde.
"There's no hero in heroin."
Jag har inget emot varken Nikki Sixx eller Mötley Crue
men jag har heller inte den relationen till dem
att jag kan läsa biografin med varken beundran
eller någon som helst igenkänningsfaktor.
Det är som med alla andra rockstjärnor,
det är ett under att de överlevde.
Betyg: 2/5
0 kommentar(er)
