Omdöme: Får man skämta om allt? Ja, det mesta får man nog skämta om och även i den här boken så är det stundtals roligt. Som läsare går det att skratta åt Hitler och hans tafatta försök att försöka förstå sin samtid och hur det kunde bli som det blev trots hans tappra försök till en annan utgång. Det kan tyckas att det känns som billiga skämt när Hitler ska lära sig mail och Internet, men jag tycker faktiskt att det blir roligt. Däremot känns det ibland som om man skrattar med Hitler och där blir det en bitter smak. Visst är det snyggt gjort av författaren att skriva om Hitler så att man som läsare nästan känner något för honom, men det känns även som skuldbeläggning. Det är inte mitt fel att författaren har gjort huvudpersonen så pass levande men det känns som det när jag ler åt något i boken. Karaktärerna själva tror ju bara att han är en bra Hitlerimitatör men som läsare vet jag ju att det är den riktiga Hitler, med de riktiga åsikterna och jag känner skuld över att sympatisera med en sådan karaktär.

 

Hur kan det då bli trovärdigt att karaktärerna inte vet vem de har att göra med? All meningsutbytnad bygger på missförstånd för det första som när hans produktionschef säger "vi måste vara eniga om att temat judar inte är roligt" varpå Hitler själv svarar "det har ni fullkomligt rätt i" och båda talar sin egen sanning. Dialogen blir det ibland lite fars över, då det bygger på missförstånd alltihop men det är ändå det som är lättast att läsa i boken då den annars tenderar att ha ett lite torftigt språk men många onödiga utsvävningar. Författaren har själv kommenterat kring språket i slutet av boken och skriver att "Språket [...] är medvetet byråkratiskt och ibland krångligt. Eftersom det är Hitler själv som talar i romanen har författaren Timur Vermes hållit sig språkligt nära originalet."