Omdöme: Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad av själva deckarhistorien med den mördade prästen och det är inte spännande på den nivån att jag varken kan eller vill lägga ifrån mig boken. Jag förstår dock att många uppskattar sättet som Åsa Larsson skriver på, att det inte bara är ett mord som är i fokus och att det läggs vikt vid att beskriva de mest basala sakerna noggrannt snarare än att det är full fokus framåt i jakten på mördaren. Historien utspelar sig i en liten by utanför Kiruna och det ger såklart en familjär känsla, naturen och människornas vardagliga liv får ta plats i boken och det beskrivs nästan som en idyll trots det mörka moln som tornar upp sig ovanför kyrkan. Det är dock inga sympatiska karaktärer som vi får möta och jag blir inte direkt sugen på att besöka byn, den ena gubben är värre än den andra. Däremot uppskattar jag att det inte finns en väldigt tydlig huvudperson utan att alla karaktärer känns trovärdiga med sin egen historia och sina egna ageranden, snarare än att de är ett resultat av huvudpersonens tankar och handlingar. 

 

Det är kanske jag som inte är van vid att läsa såhär långsamma deckare, där en varg får egna kapitel och där saknaden efter en katt är det som upptar en persons främsta tankar trots att det är ett mord som utreds. Jag gillar dock att nutiden blandas upp med tillbakablickar till då Mildred levde vilket förstärker känslan av att hon faktiskt betydde något för byn, även om vissa personer inte inser det förrän hon är borta. Så är det ju även i verkligheten. Det är just Mildreds handlingar som gör att den här boken fortfarande känns väldigt aktuell och möjlig att reflektera kring. Det pratas bland annat om kvinnliga präster, kärlek som inte följer samhällsnormen och feminism vilket jag tycker är viktiga inslag.

 

En sak som jag dock inte tyckte om är karaktären Rebecka Martinsson, som ska föreställa huvudkaraktär antar jag eftersom serien är döpt efter henne, som bara finner sig i att bli hunsad omkring. Hon gör det andra säger till henne att göra och när hon inte gör något så tycker hon synd om sig själv. Jag vill bara skrika åt henne att rycka upp sig, att livet faktiskt fortsätter och att hon ska sluta vara en sådan mes. Att det sedan är just hon som snubblar in på ledtrådar och förövare gör mig ännu mer irriterad eftersom det då blir lite konstlat och konstigt. Jag har svårt för när privatpersoner lägger näsan i blöt och alltid råkar vara på fel plats vid fel tillfälle. Polisen framställs då alltid som idioter, tycker jag. Överlag är det annars en stillsam deckarhistoria som sätter språket i fokus snarare än siktar framåt mot upplösningen. 

 

 

Betyg: 3/5

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon