I helgen var vi och såg En man som heter Ove med Johan Rheborg i huvudrollen. Det var så himla bra, så himla fint, så hima roligt och så himla sorgligt. Det var helt enkelt en känslomässig bergochdalbana i drygt en timme. Tänk att en ensam man på scen kan väcka så mycket inom en, det tycker jag är snudd på otroligt. Men han är verkligen skicklig, Johan Rheborg, det kan ingen ta ifrån honom och jag förundras samtidigt som jag skräms lite av att han kan hålla en monolog i över en timme och aldrig låta publiken tappa fokus. Jag har ju tidigare läst och älskat boken men tycker att teatern frångar upp de viktigaste bitarna, även om det såklart blir väldigt kortfattat. Mitt sällskap hade inte läst boken men uppskattade verkligen föreställningen ändå. Personligen både skrattade och grät jag och det är ett gott betyg.

 

Det ska även tilläggas att vi inte är några vana teatermänniskor, kan man skylla på åldern? Den går alltså att uppskattas av vilken lekman som helst. Det var kul att se något annorlunda, något där humor inte står i fokus hela tiden. Jag fick verkligen mersmak på kultur, på teater.