Angående mitt inlägg om distansförhållande som jag skrev i någon slags känsla av uppgivenhet: Vad himla snälla ni är! Jag blev lite känslosam när jag läste era kommentarer, på riktigt, för det är ju klart att jag inte är ensam om detta. Det är ju bara så det känns ibland eftersom känslorna inte är rationella. Jag ville bara flika in den kommentaren eftersom det kändes väldigt viktigt för mig. Som ni kanske har märkt vi det här laget så ekar bloggen lite tystare än vad den brukade göra förr och jag tror tyvärr att det kommer att fortsätta så. Datorn är inte lika rolig längre, någon som kan känna igen sig? Hemma sitter jag nästan aldrig vid datorn numera, förr kunde jag slå ihjäl flera timmar bara genom att surfa runt men det är sällan det sker nu och om det sker så är det via mobilen eller surfplattan och där är det inte lika kul att blogga. Det är skönt faktiskt, att bara låta datorn stå..