Titel: Du är mer än du anar: Om konsten att bli vän med sin själ
Författare: Tommy Hellsten
Antal sidor: 188 (Pocket)
ISBN: 97891 7387 4694
Publiceringsår: 2015 (Original: 2011)
Serie: -
Originaltitel: Ajan takaa
Första mening: "Den västerländska livsstilen, dess uppfattningar och attityder, seder och vanor, kryper in under huden på oss och blir till slut våra egna seder, uppfattningar och attityder."
Handling: Tommy Hellsten är terapeut och teolog och i den här boken försöker han finna sanningar om själen, när mår den som bäst och hur ska vi göra för att finna den? Han berör även andra ämnen som yttre och inte framgång, människans behov av trygghet och frihet, skillnaden mellan trötthet och utmattning, arbetet som gåva och fara samt kärleken. Den själsliga och andliga kärleken.
Omdöme: Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag började läsa den här boken, jag gillar ju inte så kallade "självhjälpsböcker" och särskilt inte när de har en religiös vinkel. Det var ju helt enkelt dömt att misslyckas från början. Till mitt försvar visste jag dock inte att författaren var teolog, då hade jag nog inte plockat upp boken. Men när jag upptäckte det gav jag ändock boken en ärlig chans! Det hjälpte dock inte. Det var inte min typ av bok.
Det känns som om boken mest är fylld med en mängd klichéer som är staplade på varandra, mening efter mening. Författaren känns dessutom så himla gubbig när han skriver om "ungdomar som kopplar bort hjärnverksamheten" eller om små barn som "skapas genom moderns blick". Det känns föråldrat, förlegat men framförallt så känns det så väldigt nedlåtande. Ungdomar kan inte bete sig på festivaler och små barn är inte i samma behov av sin pappa som sin mamma, är hur jag tolkar författaren. Det är helt enkelt unket.
Däremot kanske vi behöver försöka se in i oss själva lite oftare och framförallt inte stressa så mycket, men det behövs det kanske inte en teolog eller terapeut för att berätta. Fast att hitta min själ kommer jag kanske att få svårt med eftersom jag inte tror på själen i den meningen som författaren hänvisar till den, som något slags evigt innersta som är gammal redan när vi föds. Och någonstans redan där skär det sig mellan författaren och mig, att vi har så totalt olika inställningar eftersom jag inte tror på själen som en ande som överlever döden och går in i evigheten. Men samtidigt skriver författaren ofta att vi måste stanna upp i nuet, att vi inte ska gå miste om det enda liv vi har genom att planera och schemalägga varje minut av det. Men jag antar att han menar att vi endast har ett sådant här liv, jordeliv? För egentligen borde jag ju vara mer stressad än författaren över nuet, eftersom mitt nu verkligen är mitt enda nu. Jag tror inte på ett liv efter det här så mitt nu är verkligen bara mitt enda. Jag måste sluta lägga mitt nu på författare som skriver texter som ligger så långt bortanför mitt intresseområde.
Betyg: 1/5
0 kommentar(er)
