Omdöme: Det kan nog sägas vara en regel att jag gillar att läsa om negativa människor som hatar livet men eftersom varje regel har ett undantag, så blir Lex bok mitt undantag. För även jag har en gräns för hur mycket cynism jag klarar av att läsa och när den dessutom kommer från en artonåring blir jag bara less. Minst lika less som Lex själv är i boken. Sådär negativ kan man bara inte vara när man är arton år? Hon har knappt upplevt någonting i livet och ändå hatar hon allt som det innebär. 

 

Jag tycker att Lex är en barnslig unge som vägrar att ta ansvar och jag irriterar mig något outgrundligt på henne just därför. Jag tycker synd om Lex mamma och hennes bästa vän Jonathan som måste stå ut med Lex negativitet som hon i princip sprider likt ett moln runt sig. Oftast är hon rent ut sagt elak. På något plan skulle jag kunna ta att en fjortonåring spyr galla runt sig och hatar hela världen, men en artonåring borde ha vuxit ifrån det. En artonåring borde snarare vara i ett stadie i livet där man inte vill leva på sin mammas ekonomi för resten av livet, något som Lex gärna gör. Men fördömer mammans nya kille Bruno för. Det sker heller ingen nämnvärd förbättring av personligheten hos Lex, det är snarare andra som får anpassa sig efter hennes nycker än att hon försöker att få andra att acceptera henne för den hon är. Så eftersom den här karaktärsutveckligen i princip helt saknas fortsätter jag bara att irritera mig på Lex ända till sista sidan.

 

Handlingsmässigt är den okej och rent av aktuell, hur många bloggdrottningar har vi inte som unga människor ser upp till och vill efterlikna på både gott och på ont? Men för kunna vara någon med makt att förändra måste man även synas, något som Lex alterego Maya gör gärna. Jag hade gärna sett att Lex insett hur lika hon och Bruno egentligen är, Lexnämner det någon gång men slår ifrån sig tanken. De tycker båda synd om sig själva, de kryddar båda sanna historier, de lever på Lex mamma rent ekonomiskt, de bryr sig inte om något annat än den egna skaparprocessen och så vidare. Det känns som om boken saknar någon sorts slutsats? Det är ingen som lär sig något nämnvärt av sina misstag.

 

Språkligt tycker jag att den är bra även om det ibland hänger på en skör tråd när det kommer till dialogerna som inte sällan inte känns helt trovärdiga. De engelska uttrycken osm ungdomsförfattarna (ingen nämnd ingen glömd) har börjat slänga sig med förekommer såklart även i denna bok och ibland får det mig att reagera negativt men oftast passerar de förbi utan att jag tar någon som helst notis om dem. Då är de bra gjorda och jag inser att jag också är en del i den hemska generationen som tycker att vissa engelska ord är självklara i det svenska språket eftersom det inte finns någon svensk bra motsvarighet. (Klart att det gör!)

 

 

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon

 

Sandor slash Ida