Harry Potter and the cursed child
 
 
 
Titel: Harry Potter and the cursed child
Författare: J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne
Antal sidor: 330 (Inbunden)
ISBN: 97807 5156 5355
Publiceringsår: 2016
Serie: Harry Potter #8
Originaltitel: -
Första mening: "A busy and crowded station, full of people trying to go somewhere."
 
Handling: Nitton år senare står Harry Potter och de andra återigen på tågperrong 9 3/4 för att invänta expresståget mot Hogwarts, turen har nämligen kommit till Albus Potter. Albus har det dock inte så lätt med att hela tiden leva i skuggan av sin pappa, den berömda Mr Potter, och på tåget till Hogwarts träffar han direkt en person med samma problem i form av Scorpius Malfoy. Rykten går om att Scorpius egentligen skulle vara son till Voldemort och när mörka krafter åter igen börjar röra på sig kommer Albus och Scorpius att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Men kan Voldemort verkligen komma tillbaka?
 
 
Omdöme: Det irriterar mig något enormt när jag läser recensioner där läsaren är i chock eller rent av besviken för att boken är skriven som ett manus, det är ju ett manus! Det har aldrig varit någon hemlighet! Som ni säkert förstår så var jag förberedd på textformen och det visade sig att det var ännu lättare att läsa än vad jag först trodde. Inga problem angående det alltså och heller inga problem när det kommer till språket som också var väldigt enkelt att komma in i och förstå. Ingen högtravande engelska där inte. Men för att komma till själva berättelsen då så var den väl helt okej för att vara vad det var, ett manus till en pjäs om Harry Potter nitton år senare. 
 
Jag har aldrig varit överförtjust i Harry Potter som karaktär och ännu mindre gillar jag honom som vuxen, han är lite av en torrboll och så har han så väldigt svårt att lyssna på vad andra har att säga. Likadant nu med hans son Albus. Så att Harry Potter var ungefär samma som i böckerna berörde mig inte så mycket men tråkigare var att både Ron och Hermione har blivit tråkvuxna. Samtliga karaktärer har egentligen problemet att de inte hinner få något djup, att vi får tolka in allt i dialoger gör att det blir lite tunt och att det är svårt att verkligen fastna för någon av dem. 
 
Jag tycker att man ska läsa den här pjäsen lite som om det vore en fanfiction och jag tycker inte att den är sämre än det J.K Rowling gjorde när hon berättade vad Harry Potter och de andra gjorde om nitton år från det att boken egentligen borde ha slutat! Nej, jag har inte släppt det än. Det är väl lite mysigt att man får uppleva den här världen på sätt och vis igen och med tanke på att berättelsen innehåller tidsresor blir det fler nostalgitrippar än vad jag hade väntat mig från början. Nu är inte jag något inbitet Harry Potter-fan och har säkert missat en hel del antingen viktiga eller kul detaljer i boken men jag har då också fördelen av att jag inte blir besviken över hur saker och ting utspelar sig. Jag kan tycka att vissa ageranden är lite osannolika från karaktärerna, att det går emot den personen som jag lärde känna när jag läste böckerna men det är inte mer än att jag rycker på axlarna och går vidare. Jag tycker hur eller hur att det är en upplevelse att läsa den här boken just för nostalgins skull och för att det faktiskt känns som om vi får chansen att besöka karaktärerna i deras värld ännu en gång.
 
 
Betyg: 4/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus
 
Böcker som jag tidigare har läst av J.K. Rowling:
Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter #2)
Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter #3)
Harry Potter och den flammande bägaren (Harry Potter #4)
Harry Potter och Fenixordern (Harry Potter #5)
Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter #6)
Harry Potter och dödsrelikerna (Harry Potter #7)
 
Böcker som jag tidigare har läst av J.K. Rowling under pseudonymen Roberth Galbraith:
Gökens rop (Coromoran Strike #1)
Silkesmasken (Coromoran Strike #2)
 
#1 - C.R.M. Nilsson

Jag tyckte förvånansvärt mycket om den här. Visst känns det som fanfiction och bitvis inte särskilt välskriven fanfiction (jag har svårt att släppa Delphi, det tyckte jag var en ganska usel idé.) Men för mig erbjöd den en rejäl dos nostalgi och det kändes nästan som en "riktig" Harry Potter-bok.