Titel: Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort
Författare: Eric Rosén
Antal sidor: 252 (Inbunden)
ISBN: 97891 2715 4896
Publiceringsår: 2019
Serie: -
Originaltitel: -
Första mening: "Det är alltid något som har hänt."
Handling: Erics föräldrar är skilda och ungefär varannan helg bor han med sin pappa, om pappan orkar. Erics pappa Sven Rosén kan köra bil, skala räkor till en finmiddag, recitera Ekelöf och vara en kärleksfull pappa så länge han tar sina Stesolid, Doloxene och Sobril på rätt klockslag. När Eric är sjutton år får han ett telefonsamtal av sin äldre bror som säger att hans pappa är misstänkt för att ha mördat en kompis från ett behandlingshem. Det kommer som en chock. Hans pappa är på många sätt hopplös, både som förälder och samhällsmedborgare. Men mördare?
Omdöme: Jag lät mig förföras av titeln. Sedan behövde jag egentligen inte läsa särskilt länge för att inse att det här inte var en bok för mig. Jag tror att det är språket som jag inte riktigt går ihop med, det berör mig liksom inte alls. Jag kan dock se att det är välskrivet, att det finns en viss form av egen tonalitet där men det är helt enkelt inget som tar sig under huden på mig. Det blir liksom lite för torrt.
Mycket fokus i boken ligger på faderskärleken och att den på något vis skulle vara ovillkorad eller gränslös. Det kanske den är åt ena hållet men som jag ser det så är faderns kärlek till sitt barn definitivt villkorad. Sven Rosén älskar sin son Eric så länge han inte ställer några krav, så länge han nöjer sig med att tabletterna och missbruket är viktigare än honom själv. Eric inser att han aldrig kommer att kunna säga åt sin pappa att välja mellan missbruket och relationen till honom, eftersom det betyder att pappan skulle välja bort honom, och det här är också något som han verkar rättfärdiga för sig själv som logiskt. Mammans kärlek till sina barn tas däremot för givet. Hon är den trygga stabila punkten och får därmed också ta mycket skit, hon förväntas finnas där för alltid. Är inte det här lite typiskt? Att mamman får ta allt ansvar och förväntas ge kärlek oavsett vad som händer medan pappan och sonens relation är mer lustfylld och på sätt och vis mer jämlik. Det enda kravet som ställs på pappan är att han finns där ibland, mer eller mindre sällan spelar inte så stor roll. Därför gör det lite ont i mig att mammans depression nästan viftas bort som svaghet och att pappans själviska beteende ses som ett karaktärsdrag som vilket som helst.
Betyg: 2/5
Köp den här: Adlibris & Bokus
Författare: Eric Rosén
Antal sidor: 252 (Inbunden)
ISBN: 97891 2715 4896
Publiceringsår: 2019
Serie: -
Originaltitel: -
Första mening: "Det är alltid något som har hänt."
Handling: Erics föräldrar är skilda och ungefär varannan helg bor han med sin pappa, om pappan orkar. Erics pappa Sven Rosén kan köra bil, skala räkor till en finmiddag, recitera Ekelöf och vara en kärleksfull pappa så länge han tar sina Stesolid, Doloxene och Sobril på rätt klockslag. När Eric är sjutton år får han ett telefonsamtal av sin äldre bror som säger att hans pappa är misstänkt för att ha mördat en kompis från ett behandlingshem. Det kommer som en chock. Hans pappa är på många sätt hopplös, både som förälder och samhällsmedborgare. Men mördare?
Omdöme: Jag lät mig förföras av titeln. Sedan behövde jag egentligen inte läsa särskilt länge för att inse att det här inte var en bok för mig. Jag tror att det är språket som jag inte riktigt går ihop med, det berör mig liksom inte alls. Jag kan dock se att det är välskrivet, att det finns en viss form av egen tonalitet där men det är helt enkelt inget som tar sig under huden på mig. Det blir liksom lite för torrt.
Mycket fokus i boken ligger på faderskärleken och att den på något vis skulle vara ovillkorad eller gränslös. Det kanske den är åt ena hållet men som jag ser det så är faderns kärlek till sitt barn definitivt villkorad. Sven Rosén älskar sin son Eric så länge han inte ställer några krav, så länge han nöjer sig med att tabletterna och missbruket är viktigare än honom själv. Eric inser att han aldrig kommer att kunna säga åt sin pappa att välja mellan missbruket och relationen till honom, eftersom det betyder att pappan skulle välja bort honom, och det här är också något som han verkar rättfärdiga för sig själv som logiskt. Mammans kärlek till sina barn tas däremot för givet. Hon är den trygga stabila punkten och får därmed också ta mycket skit, hon förväntas finnas där för alltid. Är inte det här lite typiskt? Att mamman får ta allt ansvar och förväntas ge kärlek oavsett vad som händer medan pappan och sonens relation är mer lustfylld och på sätt och vis mer jämlik. Det enda kravet som ställs på pappan är att han finns där ibland, mer eller mindre sällan spelar inte så stor roll. Därför gör det lite ont i mig att mammans depression nästan viftas bort som svaghet och att pappans själviska beteende ses som ett karaktärsdrag som vilket som helst.
Betyg: 2/5
Köp den här: Adlibris & Bokus
1 kommentar(er)
