Häromdagen var jag och såg Al Pitcher och hans föreställning "Nääämen it's Al Pitcher" vilket var något av en skrattfest. Det blir kul när någon utomstående kommer och påpekar det typiskt svenska, sådant som vi tar för givet är helt normalt men som andra kanske finner lite underligt. Som blå plastpåsar på skorna, hur vi inte kan vänta på att andra går av innan vi går på tåget eller att Sveriges farligaste djur är en pytteliten fästing som både är blind och döv. Al Pitcher berättar anekdoter om sig själv och har en inlevelse i sitt berättande att han skulle kunna säga vad som helst och det blir roligt. Att det hela är på engelska gör absolut ingenting, jag kommer på mig själv efter ungefär halva föreställningen att jag inte ens reflekterar över språket längre. 

Al Pitcher interagerar gärna med publiken och det är tyvärr där det lätt kan skära sig, känner jag. Det kan väl kanske också uppfattas som något typiskt svenskt, i alla fall jag går nog helst på stand up för att iaktta och vill inte så gärna delta. Men viss respons får han från publiken och den respons han väl får eller ibland även icke-respons tacklar han rappt och fyndigt, det känns som om det är få saker som kan göra den här mannen mållös. Men det är också de partierna som blir lite svajiga, ibland blir det väldigt kul men ibland känner jag nästan lite olust. Det kan också uppfattas som lite rörigt och ostrukturerat, all ära till improvisation men jag tycker att den föll lite väl långt från den röda tråden den här gången.