Titel: Brorsan är kung

Författare: Jenny Jägerfeld

Antal sidor: 142 (Kartonnage)

ISBN: 97891 2969 9036

Publiceringsår: 2016

Serie: -

Originaltitel: -

Rekommenderad läsålder: 9-12 år

Första mening: "När jag blundade med vänster öga blev alla färger starkare."

 

Handling: Måns följer med sin mamma ner till Malmö över sommaren eftersom hon har fått ett tillfälligt jobb där. En av de första dagarna i Malmö träffar Måns en kille som heter Mikkel som ser helt livsfarlig ut men när det visar sig att de båda älskar att åka skateboard blir de snabbt kompisar. Det kan vara den bästa sommaren i Måns elvaåriga liv, tills den dagen då Mikkel upptäcker något om Måns som han tycker att Måns inte har varit helt ärlig om. 

 

Omdöme: För det första är den här boken så himla bra! För det andra så fyller den ett tomrum. Måns har nämligen ända sedan han har varit liten vetat att han är en kille, oavsett om han döptes till Michelle av sina föräldrar. Han har helt enkelt alltid känt sig som Måns och ser inga problem med det. Hans omgivning är dock inte alltid lika stöttande och det är egentligen där hans problem ligger, hos de som inte kan se Måns för den han är utan hela tiden måste påpeka att han faktiskt heter Michelle. Måns mamma har inga problem med att säga rätt pronomen till sitt barn och ser heller inga bekymmer med att Måns vill bli kallad Måns och inte Michelle. Det är dock svårare för pappan att acceptera och därför är han också kvar i Stockholm. Han säger att det är för att träna på cykling men Måns anar att det beror på honom. 

 

Jag gillar att Måns är så himla självklar i sig själv, att det är så tydligt att det inte är hos honom problemet ligger utan hos hans omgivning. Jag gillar också att boken inte är fylld med en massa pekpinnar och att den inte blir överdrivet pedagogisk utan att den i botten är ett skönlitterärt verk. Jag gillar att den är rolig. Jag gillar att den är lättläst. Jag gillar att huvudpersonen kommunicerar med läsaren, för det gjorde att jag hajade till och började fundera över formen på berättelsen. Till exempel: "Men det är en annan grej med. Jag hade inte tänkt berätta. Jag hade tänkt att jag skulle skippa det. Det är ju inget som någon har med att göra. Men nu vill jag ändå säga. För det är en del av min historia. [...] Så nu. Nu vet ni." (s. 54ff) Det är liksom riktat till mig som läsare och det känns bara väldigt ovanligt. Såvida det inte handlar om dagboksformat eller liknande men då brukar ju tilltalet vara Du, du som i dagboken. Jag gillar helt enkelt typ allt med den här boken. Gillar att den är skriven av Jenny Jägerfeld också. Gillar allt. Läs!

 

 

Betyg: 5/5