Titel: Jacobs värld
Författare: Jodi Picoult
Antal sidor: 511 (Pocket)
ISBN: 97891 8696 9356
Publiceringsår: 2012 (Original: 2010)
Serie: -
Originaltitel: House rules
Första mening: "Överallt ser jag tecken på strid."
Handling: Jacob Hunt är en helt vanlig tonåring, i alla fall utifrån sett men han har Aspergers syndrom och är inlåst i sin egen värld. Han är begåvad och humoristisk men har svårt att förstå andra människor och trots att han försöker lära sig förstå dem så går det inte. När Jacobs handledare plötsligt hittas död blir kännemärkena för Jacobs tillstånd tydliga tecken på skuld, med hans oförmåga att möta någons blick, hans tics och oförutsägbara utbrott. Till slut måste hans mamma ställa sig den svåraste frågan i världen: Är hennes son en mördare?
Omdöme: Jag brukar gilla Jodi Picoult, hon brukar lyfta fram ovanliga dilemman och vända och vrida på dem tills man inte alls är säker på vart man själv står i frågan. Hon är väldigt bra på att lyfta fram nyanser, inte porträttera karaktärer eller fenomen som antingen svarta eller vita utan påvisa att det alltid finns en gråskala eller i alla fall olika perspektiv på saker och ting. Den här gången tycker jag dock inte att hon når ända fram. Jag blir till och med stundtals lite uttråkad. Boken är alldeles för lång för att författaren ska kunna hålla mitt intresse uppe när det enda som egentligen sker är att de tassar runt samma sak i cirklar gång på gång på gång. Har Jacob Hunt mördat sin handledare Jess eller inte? Det tycks vara en enkel fråga men ändå tar det mer än 500 sidor att komma fram till saken. Tyvärr sker det lite för många utsvävningar som inte har med saken att göra, som det här med att vaccinationer kan framkalla autism? Eller de olika mordfallen som inte har något att göra med det nuvarande? Eller att det är för många ointressanta karaktärer som får komma till tals, som advokaten Oliver eller polisen Rich? Deras perspektiv tillför ju ingenting? Den väldigt svajiga förälskelsehistorien tycker jag också är en sådan sak som lätt hade kunnat hoppas över, tillför noll och ingenting. Förutom kanske lite ljus i Emmas annars ganska dystra tillvaro.
Men även om jag tycker att mycket hade kunnat skalas bort så engagerar berättelsen ändå mig till viss grad. Och jag tycker att det är hjärtskärande att höra framförallt Jacobs brors perspektiv på allt, hur det är att ha vuxit upp i skuggan av sin bror och tvingas göra alla dessa anpassningar utan att själv vara den med funktionsvariationen. Jacobs mamma Emmas perspektiv känns också som att det tillför något, hur hon brottas med tankar som aldrig får yttras samtidigt som hon älskar sina barn mer än något annat i livet och ständigt har den där känslan av att aldrig räcka till. Och såklart är det till viss del en poäng med att få ta del av hur Jacob tänker och känner men just de passagerna blir ju tyvärr stundtals lite torra i och med att han inte har de känsloyttringarna som andra har.
Betyg: 3/5
Böcker som jag tidigare har läst av Jodi Picoult:
Försvinnanden
Allt för min syster
19 minuter
Second glance
Små stora saker
Författare: Jodi Picoult
Antal sidor: 511 (Pocket)
ISBN: 97891 8696 9356
Publiceringsår: 2012 (Original: 2010)
Serie: -
Originaltitel: House rules
Första mening: "Överallt ser jag tecken på strid."
Handling: Jacob Hunt är en helt vanlig tonåring, i alla fall utifrån sett men han har Aspergers syndrom och är inlåst i sin egen värld. Han är begåvad och humoristisk men har svårt att förstå andra människor och trots att han försöker lära sig förstå dem så går det inte. När Jacobs handledare plötsligt hittas död blir kännemärkena för Jacobs tillstånd tydliga tecken på skuld, med hans oförmåga att möta någons blick, hans tics och oförutsägbara utbrott. Till slut måste hans mamma ställa sig den svåraste frågan i världen: Är hennes son en mördare?
Omdöme: Jag brukar gilla Jodi Picoult, hon brukar lyfta fram ovanliga dilemman och vända och vrida på dem tills man inte alls är säker på vart man själv står i frågan. Hon är väldigt bra på att lyfta fram nyanser, inte porträttera karaktärer eller fenomen som antingen svarta eller vita utan påvisa att det alltid finns en gråskala eller i alla fall olika perspektiv på saker och ting. Den här gången tycker jag dock inte att hon når ända fram. Jag blir till och med stundtals lite uttråkad. Boken är alldeles för lång för att författaren ska kunna hålla mitt intresse uppe när det enda som egentligen sker är att de tassar runt samma sak i cirklar gång på gång på gång. Har Jacob Hunt mördat sin handledare Jess eller inte? Det tycks vara en enkel fråga men ändå tar det mer än 500 sidor att komma fram till saken. Tyvärr sker det lite för många utsvävningar som inte har med saken att göra, som det här med att vaccinationer kan framkalla autism? Eller de olika mordfallen som inte har något att göra med det nuvarande? Eller att det är för många ointressanta karaktärer som får komma till tals, som advokaten Oliver eller polisen Rich? Deras perspektiv tillför ju ingenting? Den väldigt svajiga förälskelsehistorien tycker jag också är en sådan sak som lätt hade kunnat hoppas över, tillför noll och ingenting. Förutom kanske lite ljus i Emmas annars ganska dystra tillvaro.
Men även om jag tycker att mycket hade kunnat skalas bort så engagerar berättelsen ändå mig till viss grad. Och jag tycker att det är hjärtskärande att höra framförallt Jacobs brors perspektiv på allt, hur det är att ha vuxit upp i skuggan av sin bror och tvingas göra alla dessa anpassningar utan att själv vara den med funktionsvariationen. Jacobs mamma Emmas perspektiv känns också som att det tillför något, hur hon brottas med tankar som aldrig får yttras samtidigt som hon älskar sina barn mer än något annat i livet och ständigt har den där känslan av att aldrig räcka till. Och såklart är det till viss del en poäng med att få ta del av hur Jacob tänker och känner men just de passagerna blir ju tyvärr stundtals lite torra i och med att han inte har de känsloyttringarna som andra har.
Betyg: 3/5
Böcker som jag tidigare har läst av Jodi Picoult:
Försvinnanden
Allt för min syster
19 minuter
Second glance
Små stora saker
0 kommentar(er)
