Fyrmästarens dotter
 
Titel: Fyrmästarens dotter
Författare: Ann Rosman
Antal sidor: 273 (Pocket)
ISBN: 97891 7503 6069
Publiceringsår: 2016 (Original: 2009)
Originaltitel:
Serie: Karin Adler #1
Första mening: "Klockorna i Marstrands kyrka ringde in till söndagsgudstjänsten 10.30, men det hördes inte ut till Hamneskär där de båda polska murarna just hade återupptagit arbetet."

Handling: Utanför Marstrand på den lilla ön Hamneskär pågår en renovering för att kunna bygga en ny turist- och konferensanläggning. Två polska arbetare håller på och reparera en inre vägg i den gamla fyrmästarbostadens matkällare när de får en otrevlig överraskning. Väggen ger plötsligt vika och de hittar kvarlevorna av en man. Kroppen är välbevarad men har av allt att döma legat där väldigt länge. Vem var han? Och varför blev han inmurad? Det blir Karin Adler som får ta hand om utredningen och till en början har de inte mycket att gå på förutom en vigselring. Men ju närmre sanningen hon kommer desto fler personer verkar ha något med mordet att göra.
Omdöme: Jag tycker tyvärr att den här boken inledningsvis är trögläst i och med att den känns lite överdrivet beskrivande. Det är, så som det känns som, hundratals olika namn på öar som jag inte känner till och som dessutom spelar mindre roll för berättelsen och allt i från husen till personernas handlingar är i detalj beskrivna. Jag blir lite trött när jag till exempel får veta vilken färg det är på dörren eller att en person tar fram mugg, tepåse, vatten Och mjölk! Ska jag vara helt ärlig så lär jag mig så småningom att skumma över vissa partier i texten. Likaså verserna från Taube. Länge hoppas jag att mordet ska bli så pass intressant att jag vill läsa ut boken snabbt bara för att få veta hur det slutar.
Men mordhistorien blir heller aldrig så intressant eller spännande som jag skulle vilja och det kan ju bero på att mordet faktiskt är femtio år gammalt och därför till och med preskriberat. Det är invecklade släktförhållanden som jag till en början suckar över men sedan faktiskt lyckas bena ut! När jag har läst ut boken kan jag nästan säga hur alla karaktärer hänger ihop med varandra, men bara nästan. Vad är det då som gör att jag ändå fortsätter att läsa? Jo, jag tycker ju ändå att den på något sätt både är välskriven och intressant. Jag är nyfiken på hur författaren ska lyckas få ihop alla trådar, för det är väldigt många, men det lyckas hon ju väldigt bra med kan jag ju konstatera efter att ha läst ut den. Jag tycker också att den är välskriven, trots lite väl detaljerad som jag nämnde tidigare. Jag gillar också huvudpersonen Karin Adler och kan till och med tänka mig att läsa fler böcker av Ann Rosman med henne i huvudrollen även om just den här inte var en ny favorit. Jag gillar också karaktären Sara som är hemma och är sjukskriven på grund av utmattning eftersom hon ger en helt annan dimension till berättelsen. Jag ska erkänna att jag nog tidigare också har varit lite fördomsfull mot utmattningssyndrom men det har jag faktiskt omvärderat! Och jag tycker att det gestaltas så himla bra genom Sara här, det blir nästan lite informerande samtidigt som det vävs in i berättelsen på ett jättebra sätt och dessutom heller aldrig blir i form av pekpinnar. 
Kort och gott kanske jag hade lite extra svårt för den eftersom det var så himla mycket om havet, kärleken till havet. Jag hyser ungefär noll kärlek till havet. Älskar det i och för sig så länge jag är på land men ungefär dit skulle jag sträcka mig. Att bo på en båt som Karin Adler vore en mardröm för mig. Så lite olika perspektiv där kan man säga. Sedan innehöll mordhistorien kanske lite väl många trådar som dessutom löpte väldigt lång tid tillbaka (jag har som bekant lite svårt för parallella historier i olika tid) med allt ifrån andra världskriget, koncentrationsläger, tvillingar som inte vet om varandra, klassresor och pirater. 
 
 
Betyg: 2/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus
 
 
Bro bro breja
 
 
Titel: Bro bro breja
Författare: M.J. Arlidge
Antal sidor: 372 (Pocket)
ISBN: 97891 7461 6255
Publiceringsår: 2016 (Original: 2014)
Serie: Helen Grace #2
Originaltitel: Pop goes the weasel
Första mening: "Dimman svepte in från havet och kvävde nästan staden."
 
Handling: En man som utåt sett verkar ha levt ett skötsamt liv hittas mördad på en plats där prostitution och droghandel frodas. Någon har dessutom skurit ut hans hjärta och lämnat det utanför familjens dörr. Det är det första offret och för Helen Grace står det snabbt klart att hon jagar en seriemördare. En seriemördare som är smart nog att inte lämna några spår vid mordplatsen och som förmodligen inte kommer att sluta döda förrän polisen kommer ikapp.
 
Omdöme: För det första, vad är grejen med titeln? Ja, den har tydlig koppling till den förra boken i serien som var Ole dole men den kändes ändå som om den hade lite mer med handlingen att göra än vad Bro bro breja har? Aja, inte mer om det nu. Upplägget är samma som i den förra boken med Helen Grace i huvudrollen som ska jaga fatt på en seriemördare. Ingen "vanlig" seriemördare heller utan det är råa mord och brutala handlingar. Precis så som ni vet vid det här laget att jag alltid faller för. Jag kan se att det här inte är jättevälskrivet och jag kan se att karaktärerna bara berörs på ytan och att mycket lämnas därhän men jag bryr mig inte eftersom den är så väldigt spännande. Det är korta kapitel och små instick av cliffhangers som gör att man vill veta mer och mer och precis när det verkar som om Helen Grace med kollegor tror att de är nära att ta fast mördaren (som läsare vet man att det är för långt kvar av boken för att de ska kunna fånga in mördaren där och då) så händer något oväntat som vänder på spelplanen igen. Helt enkelt en ganska klassisk hårdkokt deckare med en seriemördare skulle jag säga.
 
Huvudpersonen Helen Grace kan jag varken lyfta eller sänka för jag vet inte riktigt vad jag tycker om henne, vilket i sig gör henne till en intressantare karaktär än många andra. Hon känns ändå ganska nyanserad. Hon är inte alltigenom varken ond eller god utan hon har sina sidor åt båda hållen. Hon lever ensamt och ganska isolerat med få eller inga vänner alls. Vilket är bra för då kan hon helt gå upp i jobbet och fokusera på att ta fast mördaren istället för att det ska behöva bli den här balansen mellan karaktärernas jobb och privatliv. Lite privatliv finns det såklart, men det är framförallt koncentrerat till kollegorna tycker jag och inte så mycket kring Helen Grace själv. Jag gillar ju det, när jakten på mördaren får ta den största platsen och diskbänksbråken faller bort. Men det beror ju helt på vilken sorts deckare man gillar. Jag gillar det här. Det råa. Det mörka. Det osannolika.
 
 
Betyg: 4/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus
 
Böcker som jag tidigare har läst av M.J. Arlidge:
Ole Dole (Helen Grace #1)
 
Kaninjägaren
 
Titel: Kaninjägaren
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 572 (Inbunden)
ISBN: 97891 001 36772
Publiceringsår: 2016
Serie: Joona Linna #6
Originaltitel: -
Första mening: "Det är tidig morgon och fjärdens släta vatten blänker som borstat stål."
 
Handling: Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulla mördaren som går under namnet Kaninjägaren, polisen hittar inget motiv och vet inte i vilken ände de ska börja nysta. Den enda länken mellan offren är den kaninramsa som spelas upp innan mördaren slår till. 
 
 
Omdöme: Jag blev ju helt uppslukad av Sandmannen och djupt besviken på uppföljaren Stalker som inte alls plockade upp tråden från Sandmannen utan påbörjade något helt nytt och jag känner likadant här. Jag tycker att böckerna är lite för fristående från varandra, som om de tidigare böckerna knappt har hänt. Joona Linna sitter i fängelse i början av den här boken och i ärlighetens namn minns jag inte vad det beror på. Det gör väl inte så mycket att jag inte minns men för mig blir det lite av ett bevis på att karaktärerna är lite platta. De är inte så pass mänskliga att jag känner att jag har någon slags relation till dem, eller hur man nu ska förklara det, de är bara sina jobb och deras liv kretsar endast kring fallet de jobbar med och när det är över så dör i princip karaktärerna med det. Det känns som om författarna fokuserar väldigt mycket på att bygga upp ett spännande och många gånger lite väl extremt fall och liksom glömmer bort att karaktärerna också måste hålla för att det ska bli en fullpoängare. 
 
Visst är boken väldigt spännande och sjukt obehaglig, ett tag var jag faktiskt lite orolig för att jag skulle drömma mardrömmar men som tur var så slapp jag det. Men trots att det var sjukt obehagliga scener och extrema detaljer kring morden så blev jag inte så inne i historien att jag var tvungen att läsa vidare, det blev nästan lite för otroligt på sina håll och då kändes det inte lika spännande eftersom det var så overkligt. I förra boken förstod jag inte riktigt varför mördaren valde att filma sina offer och i den här boken tycker jag också att det är lite långsökt att mördaren är helt besatt av kaniner? Karaktärerna refererar till kaninhålet men det var ju inte ens ett kaninhål utan en paviljong? Jag förstår inte grejen. Visst, spännande och actionfylld bok men jag hade förväntat mig mycket mer.
 
 
Betyg: 3/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus
 
Böcker som jag tidigare har läst av Lars Kepler:
Stalker (Joona Linna #5)
Sandmannen (Joona Linna #4)
Eldvittnet (Joona Linna #3)
Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
Hypnotisören (Joona Linna #1)