För att väcka hon som drömmer
 
Titel: För att väcka hon som drömmer 
Författare: Johanna Nilsson
Antal sidor: 336 (Kartonnage)
ISBN: 97891 2970 1869
Publiceringsår: 2017
Serie: -
Originaltitel: -
Första mening: "Josefin stod under rymdmörkret ute på altanen och letade med blicken efter Gud."

Handling: Josefins mamma blir plötsligt väldigt sjuk i cancer och hela hennes familj faller i spillror. Josefin tar sin tillflykt till ett rum i kyrkan dit inte så många går och det är där hon träffar Marcus. För Marcus kan hon berätta om det som trasar sönder familjen, om skulden och skammen hon känner för sin egen kropp men inte om den Plan som hon måste följa för att mamman ska bli frisk igen. Josefin tror nämligen att hon måste offra en del av sig själv för att rädda mamman, som ett offer till Gud. 

Omdöme: En Augustprisnominering höjer såklart förväntningarna men även utan den så hade jag haft höga förväntningar för att det är en etablerad författare som jag tidigare har tyckt väldigt bra om och jag kan redan inledningsvis säga att den inte infriar dessa förväntningar. Tidigare har jag uppskattat Johanna Nilsson för hennes sätt att behandla språket och gestalta det allra mörkaste inom en människa men i den här boken vet jag inte vad som har hänt. Visst är hon och snuddar på den språkliga magin men oftast känns det bara tillkrånglat och krystat med många metaforer. Sedan går det ju inte att undvika att nämna att huvudpersonen i den här boken är kristen, inte lite kristen utan väldigt religös, och det är klart att det går utmärkt att ta del av andra världar och synsätt genom skönlitteraturen men för mig blir det här bara bisarrt långt bort från min egen världsbild. Jag kan inte köpa hennes resonemang eller agerande när hon blandar in Gud och Guds vilja eller ovilja. Jag vill bara ruska om henne och be henne att lyfta blicken lite, se vad som finns utanför hennes eget synfält. Jag vet heller inte riktigt vad författaren vill med att blanda in religionen? Den diskuteras aldrig, lyfts aldrig direkt fram på något sätt utan accepteras bara av nästan samtliga karaktärer i boken. De enda som egentligen ifrågasätter är väl Marcus som försöker bryta sig loss från sin kontrollerande mamma och Josefins kompis Veronikas mamma som tror mer på feminism än på Gud. Jag tycker att det hade kunnat utvecklas mer. Det är heller inte första gången som författaren blandar in religion så det är därför jag blir lite extra nyfiken på dess plats i boken. 

Annars tycker jag att boken även går ganska långsamt fram och det har tagit mig väldigt lång tid att komma igenom den, just för att jag tycker att den saknar ett driv som gör att jag vill läsa vidare. Jag har till och med påbörjat den här boken en gång tidigare men valde att avsluta den ganska snabbt då och så gjorde jag ett nytt försök nu. Ett beslut som jag i efterhand kanske känner att jag kunde ha lagt på en annan bok. Jag känner själv att jag låter väldigt hård i mitt omdöme nu men det är bara för att jag nog är lite extra besviken för att det är en författare som tidigare var en av mina favoriter. Jag ska vara ärlig att säga att jag är lite rädd för att plocka upp nästa bok av Johanna Nilsson men jag hoppas med allt jag har att den kommer att golva mig känslomässigt. 


Betyg: 2/5

Köp den här: Adlibris & Bokus

Böcker som jag tidigare har läst av Johanna Nilsson:
Jag är den som skall komma
De i utkanten älskande
Gå din väg men stanna
Hon går genom tavlan ut ur bilden
Konsten att vara Ela
Gilla hata horan
Flickan som uppfann livet
Janis den magnifika
Kanske som Zlatan
Nästan som Zlatan
En i laget
Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med
 



Orkidépojken

Titel: Orkidépojken
Författare: Helena Dahlgren
Antal sidor: 149 (Danskt band)
ISBN: 97891 8852 9213
Publiceringsår: 2017
Serie: -
Originaltitel: -
Första mening: "Sjung om studentens lyckliga dag."

Handling: Hanna och Zeb har precis tagit studenten och det är nu livet ska börja. Men först ska de spendera en sommar hemma för att jobba på kyrkogården, slökolla på Twin Peaks, gå på fester och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så försvinner plötsligt Lina spårlöst, ortens drottning, och Hanna fastnar i mysteriet. Så länge någon kan minnas så har det viskats om en närvaro i Tyresös skogar och efter Linas försvinnande känns det omöjligt att ignorera den obehagliga känslan. 

Omdöme: Efter att ha läst en del andra recensioner av den här boken så kan jag konstatera att det är mig det är fel på och inte boken eftersom prick alla andra verkar älska den. Hur kommer det sig att alla även verkar ha sett Twin Peaks utom jag? Om man har läst boken så vet man hur pass viktig den referensen ändå blir och jag kan inte annat än känna mig lite utanför någon sorts hemlig klubb där både Twin Peaks, den här boken och dess tittare och läsare ingår. Till mitt försvar så sändes Twin Peaks ungefär samtidigt som jag föddes och i min bekantskapskrets är det nog ingen som har sett det. Därför tycker jag också att referenserna är missplacerade när huvudpersonerna är i tjugoårsåldern och den utspelar sig 2011, alltså är de nästan exakt lika gamla som jag själv är vid den tidpunkten. Jag kan säga att nästan samtliga popkulturella referenser gick över huvudet på mig, förutom typ Veronica Maggio och Eric Amarillo vilka båda inte alls passar in i resten av sammanhanget som mer kretsar sig runt 90-tal? Så jag tror faktiskt att boken är ganska svårtillgänglig för den marknadsförda målgruppen unga vuxna?

Visst finns det en smygande ondska som sipprar fram mellan sidorna men särskilt läskig eller obehaglig blir den aldrig riktigt, jag har i och för sig väldigt hög tröskel för just det så inte heller där är jag kanske rätt person att uttala mig. Drivet i boken ligger framförallt i att bokens huvudperson Hanna hela tiden anspelar på vad som komma skall, att hon ska berätta sin version så småningom, men först ska hon bara berätta om allt annat? Sedan när hon väl kommer till skott för att berätta vad som hände när Lina försvann känner jag bara jaha? Varför var det så svårt för dig att få ur dig det? Jag förstår liksom inte huvudpersonens motvilja till att berätta? Eller egentligen vad hennes roll i hela historien egentligen är? Det är möjligt att jag har läst oerhört slarvigt men jag tycker att boken lämnar mig med fler frågor än svar. Och att den hoppar så mycket i tiden? Den är dock väldigt välskriven och det jag egentligen saknar är väl en tydligare struktur. Men det verkar som sagt bara vara jag. 


Betyg: 2/5

Köp den här: Adlibris & Bokus


Bara tre ord

Titel: Bara tre ord
Författare: Becky Albertalli
Antal sidor: 270 (Flexband)
ISBN: 97891 2969 9555
Publiceringsår: 2016 (Original: 2015)
Serie: -
Originaltitel: Simon vs. the Homo Sapiens Agenda
Första mening: "Det är ett märkligt subtilt samtal."

Handling: Simon är homosexuell men har inte kommit ut för sin omgivning än och när han glömmer att logga ut från en dator i biblioteket och någon upptäcker hans mailkonversationer med Blue blir han utsatt för utpressning. Det är inte det att han tror att någon skulle vända sig mot honom men han orkar bara inte med uppståndelsen. Dessutom vill han till varje pris skydda Blue, trots att han inte vet vem det är mer än att han är en kille som går på samma skola som Simon. Blue och Simon skriver mail till varandra under pseudonymer och där kan de avslöja saker som de inte vågar berätta för någon annan tack vare anonymiteten. Det gör också att de kommer närmre varandra än vad de hade gjort i verkliga livet, så pass nära att känslor uppstår. 

Omdöme: Om jag skulle sammanfatta den här boken så är det nog att det är en mysig och trevlig läsning helt enkelt. Den försöker närma sig och ifrågasätta både heteronormen och vithetsnormen men jag tycker inte att det blir mer än just ett närmande och jag hade gärna sett att den problematiken hade fått ta ännu större plats, å andra sidan hade det kanske blivit lite för mycket pekpinnar över det hela och då hade jag förmodligen velat att det skulle vara lite mer subtilt. Det är svårt att göra alla nöjda. På ett sätt tycker jag också att det är underligt att författaren väljer att ifrågasätta den vithetsnorm som råder men samtidigt bara skriver ut hudfärg hos karaktärerna när någon är svart. Det blir lite konstig dubbelmoral över det hela. Angående heteronormen så är det aldrig något problem för huvudpersonen Simon att berätta för sin omgivning att han är homosexuell i den bemärkelsen att han tror att någon kommer att vända sig mot honom men däremot är han inte redo att ta den platsen som det innebär. Varför ska man liksom behöva berätta att man gillar killar när man inte behöver göra det om man gillar tjejer? Ganska konstigt faktiskt. Där tycker jag att författaren väver in det hela bättre och håller sig till samma linje. 

Utöver de här två ämnena så är det som vilken skildring av high school som helst känns det som. De är ett litet gäng med kompisar, de går på fester och fotbolssmatcher, det finns olika klickar i skolan som inte direkt umgås med varandra, det spirar romanser och det blir missförstånd och svartsjuka. Ändock en bra bok om man vill ha en lättläst, romantisk och mysig liten läsupplevelse. Värt att notera är också att efter dess filmatisering har boken kommit i nyutgåva under titeln Love, Simon

Köp den här: Adlibris & Bokus

Betyg: 3/5