Coraline
 
Titel: Coraline
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer: Chris Riddell
Antal sidor: 192 (Häftad)
ISBN: 9781 4088 41754
Publiceringsår: 2013 (Original: 2002)
Serie: -
Originaltitel: -
Första mening: "Coraline discovered the door a little while after they moved into the house."
 
Handling: Coraline har precis flyttat till ett nytt hus med sin familj, det är ett hus som har delats av till lägenheter och ovanför Coraline bor till exempel en man som tränar en mus-cirkus som ingen får se och i samma byggnad bor även de smått underliga fröknarna Spink och Kraft. I Coralines lägenhet finns också en dörr som inte leder någonstans, eller gör den det? En dag upptäcker Coraline att hon hamnar i en annan värld när hon passerar dörren. Där träffar hon bland annat en kvinna som kallar sig själv "den andra mamman" som vill att Coraline ska stanna där för evigt, men har hon egentligen något val?
 
 
Omdöme: Jag har länge velat läsa den här boken då jag har hört mycket bra om den och för att det ofta refereras till den i olika sammanhang och till slut så slog jag till på en engelsk upplaga. Jag tycker att den nästan motsvarade mina förväntningar, jag hade kanske trott att den skulle vara lite mer obehaglig än vad den var men jag är ju å andra sidan ganska härdad med tanke på vad jag brukar läsa och det här är ju faktiskt heller ingen vuxenbok så lite snällare måste den ju ändå få vara. 
 
Jag gillar att det är en väldigt klassisk fantasy, med en dörr som leder in till en annan värld och en huvudperson som måste klara ett uppdrag för att rädda människor denne bryr sig om och sedan efteråt liksom måste hantera allt detta själv eftersom de allra flesta inte har varit medvetna om att det har skett. Det känns som om det finns många angreppssätt att ta sig an den här boken på ett lite djupare plan och jag tror att det skulle vara kul att analysera den lite närmre. Men kort och gott så är den helt klart välskriven och jag tycker att den förtjänar sin titel som närmast klassiker inom genren. Jag önskar att jag hade skrivit den här recensionen precis när jag hade läst ut boken och inte så här pass långt efteråt (det önskar jag alltid när det blir så!) eftersom jag då troligtvis hade haft mer att kommentera om den men nu får det vara såhär. 
 
 
Betyg: 4/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus
 
Böcker som jag tidigare har läst av Neil Gaiman:
 
Harry Potter and the cursed child
 
 
 
Titel: Harry Potter and the cursed child
Författare: J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne
Antal sidor: 330 (Inbunden)
ISBN: 97807 5156 5355
Publiceringsår: 2016
Serie: Harry Potter #8
Originaltitel: -
Första mening: "A busy and crowded station, full of people trying to go somewhere."
 
Handling: Nitton år senare står Harry Potter och de andra återigen på tågperrong 9 3/4 för att invänta expresståget mot Hogwarts, turen har nämligen kommit till Albus Potter. Albus har det dock inte så lätt med att hela tiden leva i skuggan av sin pappa, den berömda Mr Potter, och på tåget till Hogwarts träffar han direkt en person med samma problem i form av Scorpius Malfoy. Rykten går om att Scorpius egentligen skulle vara son till Voldemort och när mörka krafter åter igen börjar röra på sig kommer Albus och Scorpius att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Men kan Voldemort verkligen komma tillbaka?
 
 
Omdöme: Det irriterar mig något enormt när jag läser recensioner där läsaren är i chock eller rent av besviken för att boken är skriven som ett manus, det är ju ett manus! Det har aldrig varit någon hemlighet! Som ni säkert förstår så var jag förberedd på textformen och det visade sig att det var ännu lättare att läsa än vad jag först trodde. Inga problem angående det alltså och heller inga problem när det kommer till språket som också var väldigt enkelt att komma in i och förstå. Ingen högtravande engelska där inte. Men för att komma till själva berättelsen då så var den väl helt okej för att vara vad det var, ett manus till en pjäs om Harry Potter nitton år senare. 
 
Jag har aldrig varit överförtjust i Harry Potter som karaktär och ännu mindre gillar jag honom som vuxen, han är lite av en torrboll och så har han så väldigt svårt att lyssna på vad andra har att säga. Likadant nu med hans son Albus. Så att Harry Potter var ungefär samma som i böckerna berörde mig inte så mycket men tråkigare var att både Ron och Hermione har blivit tråkvuxna. Samtliga karaktärer har egentligen problemet att de inte hinner få något djup, att vi får tolka in allt i dialoger gör att det blir lite tunt och att det är svårt att verkligen fastna för någon av dem. 
 
Jag tycker att man ska läsa den här pjäsen lite som om det vore en fanfiction och jag tycker inte att den är sämre än det J.K Rowling gjorde när hon berättade vad Harry Potter och de andra gjorde om nitton år från det att boken egentligen borde ha slutat! Nej, jag har inte släppt det än. Det är väl lite mysigt att man får uppleva den här världen på sätt och vis igen och med tanke på att berättelsen innehåller tidsresor blir det fler nostalgitrippar än vad jag hade väntat mig från början. Nu är inte jag något inbitet Harry Potter-fan och har säkert missat en hel del antingen viktiga eller kul detaljer i boken men jag har då också fördelen av att jag inte blir besviken över hur saker och ting utspelar sig. Jag kan tycka att vissa ageranden är lite osannolika från karaktärerna, att det går emot den personen som jag lärde känna när jag läste böckerna men det är inte mer än att jag rycker på axlarna och går vidare. Jag tycker hur eller hur att det är en upplevelse att läsa den här boken just för nostalgins skull och för att det faktiskt känns som om vi får chansen att besöka karaktärerna i deras värld ännu en gång.
 
 
Betyg: 4/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus
 
Böcker som jag tidigare har läst av J.K. Rowling:
Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter #2)
Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter #3)
Harry Potter och den flammande bägaren (Harry Potter #4)
Harry Potter och Fenixordern (Harry Potter #5)
Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter #6)
Harry Potter och dödsrelikerna (Harry Potter #7)
 
Böcker som jag tidigare har läst av J.K. Rowling under pseudonymen Roberth Galbraith:
Gökens rop (Coromoran Strike #1)
Silkesmasken (Coromoran Strike #2)
 
Allegiant (eller när Tris tar sitt slutgiltiga beslut)
 
Titel: Allegiant
Författare: Veronica Roth
Antal sidor: 526 (Häftad)
ISBN: 978000 7524273
Serie: Divergent #3
Första mening: "I pace in our cell in Erudite headquarters, her words echoing in my mind: My name will be Edith Prior, and there is much I am happy to forget."
 
Observera att recensionen kan innehålla spoilers från föregående bok.
 
Handling: Chicago, eller Staden som den egentligen bara är känd under bland dess invånare, har kollapsat och det som tidigare var falanger har kollapsat med den. Tris, Tobias och resten av invånarna har fått reda på att deras liv egentligen inte alls är vad de trodde att det var. Allt är en lögn och det är hög tid att försöka ta reda på den verkliga sanningen. Men tänk om sanningen snarare förstör än frigör, hur mycket är den då värd?
 
 
Omdöme: Jag har formligen slukat de två tidigare böckerna i serien så döm av min förvåning när den här inte alls var lika gastkramande, det tog till och med lång tid innan den var slut. Vi tar det väl från början för i hela deras liv är det ingen som har undrat varför grinden in till staden är låst utifrån eller vad som finns bortom stängslet (hur det nu är möjligt har jag undrat i alla tre böckerna nu) och sedan när de väl bestämmer sig för att "fly" så är det i princip bara att traska ut? Vips så dyker det upp främlingar i mörkret som de väljer att lita på och så kommer de rakt in till byråkratins kärna som är de som har lurat dem under hela den här tiden. Trovärdigt? Nej. Spännande? Nej. Gills detta som spoilers? Nej.
 
Det som är nytt med den här boken gentemot de tidigare delarna är att vi nu även får ta del av Tobias aka Fours synvinkel. Vilket inte är helt lyckar på grund av flera anledningar. För det första är han jättetråkig, verkligen supertråkig. För det andra så är det i princip omöjligt att skilja de båda rösterna åt, Tobias och tris flyter ihop och blir en och samma vilket stundtals kan bli lite förvirrande. För det tredje har Tobias karaktärsutveckling verkligen explosionsartat gått neråt, från att ha varit en ganska häftig snubbe som inte räds något alls till att bli mammas pojke som inte klarar av att ta ett enda beslut på ett rationellt sätt. 
 
På tal om Tris och Tobias kärlek till varandra har jag aldrig varit positivt inställd till den, den finns inte på riktigt. I första boken var de förälskade och gick på rosa moln, i den andra boken pratade de inte med varandra och i den här boken säger de att de är kära men jag som läsare uppfattar knappt något av det alls. Jag tycker inte att de är kära, eventuellt beroende av varandra men det behöver inte automatiskt betyda kärlek. Så det finns ingen spänning och jag gillar inte karaktärerna. Språket då? Jag gillar inte det heller. Det känns stundtals så väldigt tillgjort eller predikande, speciellt när det kommer till familj och kärlek. Det är fina och stora ord men de passar inte in, jag reagerar i alla fall negativt på dem.
 
En dystopi tycker jag blir spännande om den känns trovärdig, som om det som sker faktiskt skulle kunna hända. I den här boken tycker jag att det ges för lite förklaringar för att jag ska köpa konceptet. Jag gillar att det går att dra paralleller till den här världen genom att vissa människor ses som bättre än andra men det är ungefär det. Själva förklaringen till att människorna i staden har levt som de har gjort känns väldigt långsökt och ineffektivt och jag undrar hur det är möjligt att de har varit helt isolerade från världen utanför, utan att ens ha en tanke på att söka information. Jag antar att jag tänker som en Erudite.
 
 
Betyg: 2/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon
 
Böcker som jag tidigare har läst av Veronica Roth:
Divergent (Divergent #1)
Insurgent (Divergent #2)