Jag for ner till bror
 
Titel: Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Antal sidor: 319 (Inbunden)
ISBN: 97891 7795 0981
Publiceringsår: 2018
Serie: Jana Kippo-serien #1
Originaltitel: -
Första mening: "Jag for ner till bror."

Handling: Jana Kippo återvänder till sin hemby Smalånger där hon tar jobb inom hemtjänsten och flyttar in hos sin bror som bor kvar i deras gemensamma barndomshem. Tvillingbrodern har missbruksproblem och ett dödsfall i byn tycks ha tagit hårt både på honom och på många andra män i byn. Maria hittades död i en skogslänta och ingen vet vad som har hänt, tog hon livet av sig eller blev hon mördad? Ju längre Jana stannar i hembyn desto mer får hon veta om både Maria och sig själv, för det verkar nämligen som om de har mer gemensamt än vad hon hade kunnat ana.  

Omdöme: Det här är en bok som måste lägga sig lite efter läsningen tror jag för så fort jag slog igen boken så kände jag att Nej, det här var verkligen inte en bok för mig men redan dagen efter så är det ändå så att jag kommer på mig själv med att tänka på den. Det är inte många böcker som lyckas hålla sig kvar på det sättet och det måste ju betyda någonting. Jag tror helt enkelt att det här kommer att vara en bok som jag minns, även om jag kanske inte kände så stor lust inför den under själva läsningen. Det är så konstigt det där. Att böcker som jag sugs in i och inte kan sluta läsa försvinner lika snabbt som det tog att läsa dem medan böcker som jag får kämpa lite mer med dröjer sig kvar och blir mer bestående. Olika sorters läsning helt enkelt. Det som gör den här boken ganska svårläst är att den är full med dialektala uttryck, förekomsten av skiljetecken är nästintill obefintlig och alla namn har satts ihop och blivit som någon slags egendom istället för personer likt janakippo, ingelahansson och eskilbrännström. Det är generellt sett korta meningar och lite talspråkig glans över det hela där meningarna ibland avslutas mitt i när karaktären blir avbruten av någon annan. Språket är helt enkelt sådant att jag aldrig tidigare har stött på det.

Själva handlingen och miljön känns mörk och deprimerande. Det är inland, glesbygd, låginkomst och småstadsmentalitet. Alla vet vilka alla är sedan generationer tillbaka och man ska inte tro att man är något. Jana Kippo tar arbete inom hemtjänsten och får åka ut till sina gamla klasskompisars föräldrar, eller morföräldrar och i något fall även till en tidigare klasskamrat som har insjuknat i cancer. Hon får se ensamheten och resultatet av familjehemligheter och bit för bit nystas hennes egen barndom upp. Det blir helt enkelt inte mycket till ljusglimtar alls i boken.

Jag förstår att den har blivit Augustprisnominerad och jag tycker nog ändå att den är väl värd sin nominering, framförallt för att den inte liknar något som jag tidigare har läst. Jag såg att det ska komma en uppföljare till den här boken och jag får se om jag kommer att läsa den eller inte. Just nu känner jag mig lite mätt på Jana Kippo, hon är en karaktär som gör att jag nästan vill vända bort huvudet när jag läser om henne. Men, eftersom boken verkar vilja ligga kvar inom mig så kanske det finns en god chans att jag återvänder till Smalånger och det västerbottniska glesbygden för att stilla tankarna.


Betyg: 3/5

Köp den här: Adlibris & Bokus