Fasanjägarna
 
Titel: Fasanjägarna
Författare: Jussi Adler-Olsen
Antal sidor: 366 (Pocket)
ISBN: 97891 7429 3180
Publiceringsår: 2012 (Original: 2008)
Serie: Avdelning Q #2
Originaltitel: Fasandræberne
Första mening: "Ännu en knall av ett skott över trädtopparna."
 
Handling: Avdelning Q med Carl Mørck i spetsen fortsätter med sina olösta fall. Den här gången hamnar en mapp på hans skrivbord som handlar om ett syskonpar som 1987 hittades mördade i en sommarstuga. Spåren leder till några ungdomar på en internatskola men eftersom bevisen inte är starka nog läggs utredningen på is, tills en person plötsligt erkänner flera år senare och fallet anses löst. Men när Carl Mørck börjar gräva lite djupare i fallet anar han att det är något som inte stämmer med morden, utredningen och särskilt inte med erkännandet.
 
 
Omdöme: Herregud, varför har jag dragit ut på den här recensionen så himla länge? Och ju längre tid jag låter gå desto jobbigare tycks det bli. Så det blir väldigt kort den här gången för nu känner jag att jag bara vill bli av med den så att jag kan markera den som läst på Goodreads, på den nivån är det. När jag läste Kvinnan i rummet så tyckte jag att den kändes som vilken annan deckare som helst och jag kvarstår vid det uttalandet. Den är liksom varken bättre eller sämre än någon annan deckare på marknaden och på sätt och vis är det väl skönt att veta vad man får. Man får en ensamstående manlig polis i huvudrollen som får ett fall tilldelat sig som ingen annan tidigare har lyckats lösa, och upplösningen kan ni kanske räkna ut vid det här laget? Ja, han löser det såklart. Fast så brukar det ju vara i deckare och de kan ju vara spännande ändå, man vet ju inte exakt hur utfallet kommer att bli även om man med största sannolikhet kommer att lösa det på antingen det ena eller det andra sättet.
 
Jag sitter dock inte uppe hela nätterna och läser den här boken utan den är ganska långsam i sitt tempo och biter inte fast läsaren med några cliffhangers. En positiv sak är att jag tycker bättre om huvudpersonen Carl Mørck i den här boken än i den förra, här försöker han inte ständigt vara vad jag tror var menat som rolig? Jag kommer att läsa fortsättningen på serien, jag är nämligen lite nyfiken på vad Carl Mørcks assistens Assad döljer i sitt förflutna.
 
 
Betyg: 3/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon
 
Böcker som jag tidigare har läst av Jussi Adler-Olsen:
Kvinnan i rummet (Avdelning Q #1)
 
 
Korpringarna: Kraften
 
Titel: Kraften
Författare: Siri Pettersen
Antal sidor: 529 (Inbunden)
ISBN: 97891 3216 6211 
Publiceringsår: 2016 (Original: 2015)
Serie: Korpringarna #3
Originaltitel: Evna
Första mening: "Rime sprang uppför sluttningen, trygg i förvissningen om att ingen kunde se honom i mörkret."
 
Handling: Hirka har kommit till Dreysil, det första landet, ett land av kyla där alla former av svaghet föraktas. Hon har kommit i egenskap av sin fars dotter, en symbol för att Kraften kan återvända till Dreysil och Umpiri. Men hon är också där för att hon tror att hon kan rädda Ymslandet och Rime. Det var innan hon hade känt hatet och innan hon hade förstått att krigen som hon kom för att stoppa är oundvikliga. Umpiri är beredda att offra allt för att få känna på Kraften igen. 
 
 
Omdöme: Sista delen om Hirka och Rime är nu utläst och jag ska vara helt ärlig från början och säga att det inte är två karaktärer eller en värld som jag kommer att sakna att återvända till. Det är klart som fan att det är en helt sjukt bra trilogi och en helt fantastisk värld som författaren har byggt upp men den lyckades ändock inte fängsla mig. Så kort sammanfattat så måste det vara mig det är fel på. Men jag uppskattar och gillar verkligen att författaren har vävt in aktuella samhällsfrågor på ett naturligt sätt som inte skriver läsaren på näsan, diskussionerna finns där att plocka upp men de är inte överdrivet tydliga. 
 
Karaktärerna genomgår också en förändring i den här boken, både Hirka och Rime utvecklas och växer upp åt lite olika håll. Hirka får lära sig att allt i världen inte alltid är av godo och att hon själv besitter sidor som hon inte vill kännas vid hos andra. Rime får känna på hur det är att inte alltid känna sig oslagbar. Jag gillar att karaktärerna mer och mer hamnar i en gråskala, att allt inte är svart eller vitt hos dem. Jag tycker också att det var fint att författaren vågade slänga in lite passion och glöd i berättelsen, något som gjorde den lite mer levande och att den kändes lite mer på riktigt och inte så präktig. Det var inte så mycket men det var i alla fall något, något som fick dem att kännas mer mänskliga.
 
Men det viktigaste med en serie eller en trilogi är ju ändå att slutet känns rättvist och det gör det helt klart i den här boken. Jag är väldigt nöjd med slutet precis som jag egentligen är med hela serien. Jag är nöjd och jag tycker att den var fantastiskt bra men den var nog mer för någon annan än för mig. 
 
 
Betyg: 3/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon
 
Böcker som jag tidigare har läst av Siri Pettersen:
Odinsbarn (Korpringarna #1)
Röta (Korpringarna #2)
 
Fredagsfråga - Böcker och Musik
 
Har en av dina favoritartister utkommit med en bok som du tycker att vi ska läsa? Kan du ge exempel på en bok som har en stark koppling till din favoritgenre? Envisas en av dina favoritförfattare med att ”spela” musik i böckerna som du absolut inte gillar? Eller….?
 
Precis som Annika som håller i bokbloggsjerkan ska jag åka till Göteborg nästa helg för att gå och se Håkan Hellström, bilden ovan är just från boken Håkan på Ullevi. Det kommer att bli fantastiskt. Annars har jag läst en del rockbiografier, men egentligen utan någon större behållning för det är verkligen inte vad jag lyssnar till. Min musik hittar man nog främst i ungdomsböckerna och då som citat, där brukar typiska Hellströmcitat trängas med Kentcitat. Musik och deckare är ju också annars en vanlig kombination där den typiska polisen tycker om att luta sig tillbaka med ett glas alkoholhaltig dryck och lyssna på opera eller klassiskt. Förutom Ewert Grens, skapad av Roslund & Hellström, som helst av allt lyssnar till något så oväntat som Siw Malmkvist.