Distansen.
 
Jag lever i ett distanförhållande just nu. Första veckan tänkte jag: Ja, men det här kan ju bli kul! Det kommer att gå bra. Jag kan göra vad jag vill, äta när jag vill, sova när jag vill och jag behöver inte bli sur för att någon inte har diskat ur glaset med en gång. Det var kul i ungefär fem dagar. Sedan började det göra ont. Som en molande känsla inombords som bara växte sig större och större och större. Tills den inte fick plats längre. Tills den salt rann ur. Men jag ska inte tänka på det där nu. Inte tänka på alla mil. Bara äta, jobba, sova och dö. Inte tänka och inte känna. Bara låta dagarna rinna förbi som ett porlande vattendrag, ett sunkigt jävla gyttjigt vattendrag. Varför jag stannar? För att jag har ett jobb, för att det är så man borde göra. Men inte kommer någon att tacka mig på min dödsbädd för det, allra minst mitt hjärta som krymper för varje dag som går. Allra minst min bästa vän och kärlek. Allra minst jag själv. Men nu ska jag inte vara sådan, istället åker jag ner till Skåne på kurs och lägger till några extra mil. För vad gör det på det stora hela? Jag vet inte men det känns som allt. 
Jag unnar dig inte det.
 
 
Jag vill inte att du ska vara lycklig
om du inte kan vara det
med mig
 
jag vill inte att du ska vakna till
doften av nybryggt kaffe,
små kärleksord mellan lakanen,
fingrar som trasslar sig in i dina
eller någon som ligger bredvid
 
jag vill inte
att du ska ha det så
 
och
 
det är inte för att jag 
hatar dig
utan för att
 
jag älskar dig
 
 
 
Det är så töntigt med rim.
 
 
du borde vara med någon
som ser dig
hör dig
rör dig
 
jag borde vara med någon
som ser mig
förför mig
förstör mig
 
men vi har blivit
våra roller
 
jag en kreatör
och du en ackompanjatör
 
det finns ingen regissör
och kärleken
är det vi förgör