Författare: Christoffer Carlsson
Antal sidor: 253 (pocket)
Första mening: "Jag ser mig själv i skyltfönstrets mörka glas."
Ända sedan Vincent var 12 år
och hans pappa gav honom morfin
efter att ha knuffat till honom så hårt
att han fick två spruckna revben
har han varit mer eller mindre beroende av det.
Efter att ha suttit häktad i två veckor
hinner han inte mer än komma hem
förrän en ung kvinna lämnas i hans lägenhet.
Ett uppdrag från Pastorn, högsta hönset,
om att hon ska hållas inlåst där tillsvidare.
Att falla för Maria blir förödande
och när hon plötsligt försvinner
blir Vincents tillvaro allt annat än enkel.
Christoffer Carlsson är född 1986
och det här är hans debutroman.
Det märks ganska tydligt.
På ett bra sätt.
Han vill så mycket, vill få med så mycket
och vill få alla ord precis rätt.
Han har inget att förlora
bara att vinna
och det krävs unga tankar
för att kunna skriva såhär.
"Felicias bröstkorg hade ett inriktat nät av leverfläckar
och fräknar som stannade kvar på ögonlocken när jag blundade,
som en privat stjärnkonstellation."
"Den bleka morgonhimlen har färgen av döda läppar.
Jag vet inte varför jag är vaken."
Ibland är boken poesi.
Ibland är den svart.
Ibland är den vit.
Ibland är den kärlek.
Ibland är den hat.
Ibland är den för mycket.
Ibland vill man ha mer.
Jag vill så gärna ge boken högre betyg
men det kan jag inte.
Och som Christoffer Carlsson själv säger:
"Vincent var bara början. Det är förhoppningsvis den sämsta bok jag någonsin kommer att skriva."
Betyg: 3/5
0 kommentar(er)
