Handle with care
By: Jodie Picoult

"Things break all the time. Glass, and dishes, and fingernails. Cars, and contracts and potato chips. You can break a record, a horse, a dollar. Youcan break the ice. There are coffee breaks and lunch breaks and prison breaks. Day breaks, waves break, voices break. Chains can be broken. So can silence, and fever. For the last two months of my pregnancy, I made lists of these things, in the hopes that it would make your birth easier. Promises break. Hearts break."

Jodie Picoult är en av mina favoritförfattare
och jag ställer höga krav på ord och innehåll
så det är klart att hon lyckades
även med den här boken.

Willow är fem år gammal och hon har en medfödd sjukdom kallad OI - Osteogenesis Imperfecta som gör att hon är oerhört skör. Vid fem års ålder har hon brutit sextioåtta ben varav sju redan innan hon hade blivit född och fyra under själva födseln. Hon kan bryta ett ben när hon vänder sig i sängen, ramlar eller nyser och det finns inget botemedel.

Hon är oerhört älskad, utan tvekan men i familjen är det fler trasiga saker än hennes ben. Föräldrarna går igenom en tuff period och hennes syster som kommer i kläm lider av bulimi. Dessutom tär alla sjukhusbesök och specialutrustning på deras ekonomi.

En dag ges möjligheten att gå upp i rätten och stämma en läkare för "wrongful birth". Det är bara det att läkaren är Charlottes, mammans, bästa vän. Dessutom måste hon inför juryn vittna om att hon önskar att Willow aldrig hade fötts, att hon hade velat ha möjligheten till abort. Samtidigt som Willow ser på. Är det värt det? Kommer Willow att förstå att det är bäst för henne i långa loppet? Är det någonsin rätt att göra så som Charlotte får chansen att göra?

Jodie Picoult tar alltid upp svåra ämnen och man ställs inför frågeställningar som man ibland inte vet hur man ska hantera. Det är helt enkelt tunga ämnen. Boken innehåller samma koncept som de flesta andra skrivna av henne, man får följa händelseförloppet ur allas synvinkel. Jag gillar det. Jag gillar boken. helt klart rekommenderad.

Det enda som egentligen inte föll mig i smaken var slutet men det får ni väl läsa själva för att kunna bedöma.