Titel: Människohamn
Författare: John Ajvide Lindqvist
Antal sidor: 450 (pocket)
Första mening: "För tretusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig."

Boken är i alla fall bättre
än vad dess första mening ger sken av.

Anders, Cecilia och deras dotter Maja
bestämmer sig för att ta skidorna
och göra en utflykt till fyren.
Där ser Maja något som föräldrarna inte ser
och hon går för att undersöka det,
plötsligt är hon försvunnen.
Hon är försvunnen
trots att det inte går
att plötsligt bara gå upp i rök.

Två år senare återvänder Anders
och en gnista hopp tänds,
Maja lever
någonstans där han inte kan nå henne.

John Ajvide Lindqvist påstås
vara Sveriges egen Stephen King
och även om skräcken inte
tar sin rätta form i just den här boken
så finnns de övernaturliga krafterna,
spökena och monstren där

men man upplever inte rädslan.



Jag gillar berättarstilen och att författarrösten får utrymme ser jag bara som något positivt. Men boken tar mig inte med storm. Och ha inte dåligt samvete om ni hatar ungen i boken, det kommer en förklaring till det även om många andra uteblir. Slutet är heller inte speciellt bra utan genom hela boken vet man att det bara kan sluta på ett sätt, något annat vore makabert och tänk om han hade haft ett annat slut då hade helt plötsligt boken tagit en helt annan dimension. Sedan att boken nästan bara har fått bra recensioner och att jag hade ganska höga förväntningar drar väl ner min upplevelse också. En sista sak att tillägga är att boken kunde ha kortats ner, alla dessa sidor hade inte behövts för att framföra det som måste bli sagt för att underhålla, skapa en historia eller fängsla.

Tidigare böcker som jag har läst av John Ajvide Lindqvist:
Pappersväggar