Författare: Khaled Hosseini
Antal sidor: 402 (pocket)
Första mening: "Mariam var fem år gammal när hon hörde ordet harami för första gången."
Mariam är bara femton år
när hon tvingas resa till Kabul
för att gifta sig med en trettio år äldre man.
Hon är ena huvudpersonen.
Laila som är tjugo år yngre växer även hon upp i Kabul.
Hennes bröder har hon inte sett sedan hon var två,
hennes mor lider av djup depression
så allt hon har är sin far och grannpojken Tariq
som senare lär henne vad verklig kärlek är.
Hon är den andra huvudpersonen
De två kvinnornas öde kommer
att flätas samman och tillsammans
kommer de att möta livets alla ansikten,
allt från tragedi, lycka, hopp och sorg.
Det händer att jag ramlar över sådana här
"flyktingberättelser" ibland och jag kan säga
att det är en ren chansning,
antingen är de uppriktigt sagt dåliga eller fåniga
eller så är de precis som den här boken
faktiskt ganska så himla bra.
Lite svårt är det såklart för oss lyxbor
som aldrig har hört en missil tjuta eller bomb slå ner
eller som aldrig tvingats underkasta oss mannen
men i den här boken kommer känslan fram ändå
och den går rätt in där den ska.
Som oallmänbildad har jag dock svårt
att hålla isär alla krig, grupperingar och stater
som härjar mellan alla år boken utspelar sig
och det förstör rytmen för mig lite,
däremot utan det hade boken tappat fokus.
Man får helt enkelt stå ut lite ibland.
Summa summarum; rekommendation.
0 kommentar(er)
