Författare: Alex Schulman
Antal sidor: 228 (pocket)
Första mening: "Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant."
När Alex föddes hade hans pappa
redan ett helt liv bakom sig,
vuxna barn från ett tidigare äktenskap,
jobbat med Lennart Hyland,
umgåtts med Zarah Leander
och slagits mot ryssen under finska vinterkriget.
Alex pappa var inte som kompisarnas pappor
för Alex pappa var mycket äldre
och tidigt blev rollerna mellan far och son ombytta.
Boken tar sin början
när Alex återvänder till det sommartorp
som han spenderade alla sina somrar i som barn
men som han nu inte har besökt på fem år.
Där kan han inte undvika att tänka på sin pappa,
som numera är död.
Och minnena kommer nu tillbaka till honom.
Om jag skulle beskriva den här boken
med endast ett enda ord så skulle det bli: fin.
Det här är en fin bok.
Det här är författaren Alex
och inte bloggaren eller krönikören Alex.
Vad man än tycker om Alex Schulman som person
så kan ingen säga att han inte kan skriva.
Språket är på något sätt lågmält
och det blir väldigt ofta vackra beskrivningar
av helt normala saker och en helt normal uppväxt.
Det som slår mig och som faktiskt gör lite ont
är att jag själv inte minns speciellt mycket av min barndom
och då är jag endast tjugotvå år gammal.
Jag har svårt att frammana mitt första barndomsminne
och jag vet inte heller vilka minnen som är äkta
och vilka som är konstruerade av att jag har sett kort eller filmer.
Jag tycker att boken är en fin hyllning.
Betyg: 4/5
0 kommentar(er)
