Titel: Torka aldrig tårar utan handskar
Författare: Jonas Gardell
Antal sidor: 292 (inbunden)
Första mening: "Augustidagen har passerat utan ett moln på himlen, men genom de tillslutna fönstren på isoleringen tränger inte sommaren."
Nu har jag precis läst ut Torka aldrig tårar utan handskar
och nu sitter jag här stum och med ett litet styng i hjärtat
för att den är slut, för att den är så sorglig och för att den är så fin.
Vem skulle skriva en sådan här bok
om inte Jonas Gardell gjorde det?
Den utspelar sig under ett tidigt 80-tal
när homosexualitet nästan fortfarande
ansågs vara en sjukdom och där AIDS
kändes som något främmande borta i USA.
Rasmus har aldrig känt sig som de andra,
alltid lite annorlunda och alltid lite utanför
men så tar han steget och flyttar till Stockholm
direkt efter gymnasiet och känner äntligen
att han kan vara sig själv.
Benjamin kommer från en sträng uppfostran
där han knackade dörr med Jehovas vittnen
redan innan han kunde gå.
Andra ser vem han är, han själv vill inte erkänna det
men det kommer en tidpunkt då han måste välja.
Det är stunden då han träffar Rasmus.
Boken börjar med ett sjukhusrum,
med fördragna gardiner och sjuksköterskor invirade i plast,
med en döende man i sängen och en älskande i stolen bredvid.
Det är ingen hemlighet vart historien kommer att leda
men det gör ingenting, för det är vägen dit som är resan.
Jag är stum av förundran,
boken har lämnat en känsla
som jag sällan upplever med böcker
men det är just sådana här böcker
som gör att jag står ut med att läsa hundra tusentals andra ord.
För att sedan plötsligt finna en enda som berör.
Språket är fantastiskt,
förflyttningen mellan då och nu där och då känns självklara
och personbeskrivningarna är så sorgligt på pricken.
Det enda lilla minuset i det här sammanhanget
är att det i vissa kapitel blev lite väl informativt
och då tappade man känslan med historien.
Betyg: 5/5
1 kommentar(er)
