Handling: Jag trodde att det skulle vara svårare att komma in i den här boken än vad det faktiskt var, det gick snabbt att acceptera att En var en sorts individ som förflyttade sig mellan olika kroppar. En identifierar sig inte med ett kön, hen vaknar upp i olika kroppar varje dag och känner sig ungefär lika mycket hemma i alla - man vet inte om En är en tjej eller kille. I mitt huvud kändes dock En som att hen skulle vara en kille, fråga mig inte varför.

 

Det är annars befriande ostereotypiska karaktärer, om det ens finns ett sådant ord. Det är i och för sig inte så konstigt att det finns individer för alla i den här boken med tanke på att En byter kropp varje dag. David Levithan lägger dock inga värderingar i något utav det, allt känns helt naturligt. Och även En accepterar alla sina nya liv, även om vissa är svårare att hantera än andra. En har varit kär i en kille innan hen träffade Rhiannon, En blir inte kär i ett kön utan i människor. Det är också det mest hela boken går ut på, Rhiannon och En. De kommer aldrig att kunna vara tillsammans men de kan heller inte bara sluta älska varandra, ursäkta men gäsp! Det är inget fel på Rhiannon, hon accepterar nästan direkt historien om att det finns en individ inuti den individ hon har framför sig. Rhiannon blir nästan lite för perfekt. Sedan handlar boken till viss del om att välja att göra rätt och att ha en viss moral och att offra sig själv för kärleken och att man borde älska en persons insida oavsett hens yttre och så vidare och så vidare...

 

Det finns två karaktärer i den här boken och det är En, som har berättarperspektivet, och det är Rhiannon. Alla andra är endast bifigurer och de allra flesta figurerar endast över någon sida eller två. Vilket jag tycker är synd, för ibland kom faktiskt En till en kropp som jag fann intressant och som jag hade velat veta lite mer om. Men En har bara ögon och tankar för Rhiannon. Att det är någon sorts kärlekshistoria som boken bygger på står klart och förmodligen beror det på att jag har svårt för sådana som jag inte kan uppskatta eller hylla den här boken på samma sätt som många andra verkar ha gjort. Jag är ledsen. Jag tänker dessutom gå emot den stora skaran och säga att jag gillade slutet, även om det var lite fjantigt! Jag tycker att det hela löste sig bra. (Och aldrig tidigare har jag haft så stor nytta av ordet hen som i den här recensionen.) En positiv sak till kan jag dock lyckas avsluta med och det är att David Levithan faktiskt skriver ruskigt bra! Pluspoäng för språket alltså.

 

 

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon