Titel: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
ISBN: 978 91 638 7366 9
Antal sidor: 308 ("pocket")
Första mening: "På senvintern mitt sjuttonde levnadsår kom min mamma fram till att jag var deprimerad, antagligen för att jag sällan gick hemifrån, låg rätt mycket i sängen, läste samma bok om och om igen, inte åt så ofta och ägnade en ganska stor del av min rikliga fritid åt att tänka på döden."
Handling: Hazel Grace Lancaster är sjutton år och sjuk i cancer, hon kommer aldrig att bli frisk igen. Hon kan med lite tur och med mycket medicin leva en tid till men frisk det blir hon aldrig. Det har hon vetat sedan den dagen hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. Hazels mamma oroar sig för att hennes dotter ska bli alltför isolerad och deprimerad så hon skjutsar henne till en stödgrupp med andra cancersjuka ungdomar. Det är där hon träffar Augustus Waters, som är friskförklarad från sin cancer, och tillsammans ska de upptäcka hur mycket mer livet har att erbjuda än att bara gå runt och vänta på att man ska dö.
Omdöme: Okej, anordna inget korståg mot mig nu men jag grät inte en enda gång i den här boken. Nej, inte ens i slutet och när jag lägger ifrån mig boken så följer inte karaktärerna med mig. Jag har lämnat dem bakom mig, de får gärna fortsätta att leva sina liv utan mig och precis som med andra böcker är jag inte särskilt intresserad av att veta vad som hände sedan. Ja, jag förstår också att det måste bero på att jag är känslokall.
Vad är det som jag tycker är fel med Hazel och Augustus då? Det är absolut inget fel på någon utav dem, de är fantastiska som karaktärer. De tycker inte synd om sig själva, de behåller humorn genom svåra tider och är två udda men helt klart intressanta karaktärer. Jag har inget emot dem, alls. Okej, jag har lite emot att de faller handlöst förälskade i varandra och hittar sin själsfrände på ett ögonkast och tror att de har hittat sitt livs kärlek när de är sexton år gamla (vilket i och för sig alla tror att de gör när de är sexon år gamla) men det är sådant som jag inte tycker om i någon bok så det är inte så specifierat för just den här boken.
Det kan ha att göra med att jag kanske hade för höga förväntningar, det kommer jag aldrig att få veta, men jag trodde att det skulle kännas som ett knytnävsslag i magen när jag läste den här boken. Istället tog det bra många sidor innan jag kom in i den och då var besvikelsen redan ett faktum. Och när de åkte till Amsterdam tänkte jag bara "Åh, nej vad jobbigt. Nu kommer jag att få läsa om flygplatser och hotell och om hur underbart det är och en sista önskan kommer att vara uppfylld." Som läsare vill jag snarare tänka "Gud vad spännande, Amsterdam! Undrar vad som kommer att hända där!?" Så ja, jag hade väl en negativ attityd redan från början. Jag är ledsen för det. Jag är ledsen för att jag inte kan se den här boken som så många andra verkar kunna se den, som något helt obeskrivligt fantastiskt. Jag tycker att det blir lite av ett billigt knep av en författare att spela på cancer, det finns ingen som kan spela oberörd inför det eftersom vi alla har varit i kontakt med den i någon form. Jag kan tyvärr inte bjuda på den här John Green. Jag hade velat att du slog av benen vid knäskålarna på mig men du lyckades inte ens tina mitt tydligen frusna hjärta.
Betyg: 3/5
4 kommentar(er)
