Titel: Stolthet och Fördom
Författare: Jane Austen
ISBN: 91 7643 261 0
Antal sidor: 299 (pocket)
Första mening: "Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru."
Handling: Mrs Bennett enda mål i livet är att få sina fem döttrar bortgifta, gärna till mycket rika män, då en fideikomiss gör att döttrarna blir arvslösa efter fadern och deras egendom istället kommer att tillfalla deras kusin. Lägligt nog flyttar Charles Bingley in på ett gods i närheten och fattar genast tycke för Jane Bennett, som är den äldsta av systrarna. Alla är dock inte lika förtjusta i deras förälskelse och man måste ju agera med förnuftet likväl som med känslor. En av de som misstycker till ett äktenskap är en nära vän till Mr Bingley, nämligen Fitzwilliam Darcy, som är mycket rik men inte särskilt trevlig och dessutom alldeles för stolt. Men Elizabeth, som är den näst äldsta systern, får snart erfara att man inte ska döma någon på förhand.
Omdöme: För det första vill jag säga att jag hade fördomar mot den här boken (lite ironiskt med tanke på bokens innehåll) men precis som Elizabeth fick jag äta upp mina ord och skämmas för mina tankar. En klassiker liksom, hur rolig kan den vara att läsa? Nu ska jag inte påstå att jag satt och skrattade högt eller ens fnissade lite tyst för mig själv men den var faktiskt underhållande. Språket är om än lite gammalmodigt, vilket är i samklang med historien, bitvis både ironiskt och finurligt. Efter att ha vant mig vid språkbruket, det är ju trots allt lite främmande, så kom tonen fram mycket tydligare och det var minsann en positiv överraskning.
Karaktärerna känns trovärdiga, även om jag på 2000-talet kan bli lite irriterad på deras återhållsamhet och tystnad och avvaktande personlighet. Men jag gillar både Jane och Elizabeth mycket ändå, det var ju trots allt så på den tiden och jag vänjer mig väldigt snabbt med tanken på att bara acceptera läget. De verkar ju inte lida nämnvärt direkt. Romanen lyckas föra mig tillbaka till den tiden så pass mycket att jag sitter och irriterar mig på Lydia, den yngsta systern, precis lika mycket som de andra systrarna gör för att hon är så ouppfostrad.
Varför just den här romanen har hållit i cirka 200 år förstår jag dock inte riktigt, det är ju inte så att den skiljer sig avsevärt från vilken kärleksroman som helst. På den tiden kanske den ansågs vara lite uppseendeväckande eller till och med lite uppretande, fylld av ironi och med vissa anspelningar till kritik mot aristokratin och alla dessa särskilda sociala tillställningar. Men den är även skriven med humor. Kanske är det kärleken, humorn och ironin som gör att den fungerar att läsa även idag. Och ja, det alldeles förträffliga språket också då såklart!
Betyg: 5/5
(Dock en annan utgåva)
Ingår i månadens utmaning.
Ingår i Nyårslöftet för 2013
4 kommentar(er)
