Titel: Delirium
Författare: Lauren Oliver
ISBN: 978 0 06 172683 5
Antal sidor: 441 (pocket)
Första mening: "It has been sixty-four years since the president and the Consortium identified love as a disease, and forty-three since the scientist perfected a cure."
Handling: Åter igen befinner vi oss i en dystopi någonstans i USA. Den här gången är det kärleken som är hotet, den har länge klassificerats som en sjukdom - men som tur är så finns det botemedel. Så fort man har blivit immun mot kärlek så kan man inte heller känna hat eller saknad, besvikelse eller ömhet, man är befriad mot alla de känslor som gör att det känns som om hela ens inre ska gå i bitar. Man blir trygg. Regeringen parar ihop två personer med varandra, bestämmer hur många barn de ska få och vilket liv de ska komma att leva. Allt är förutbestämt, utstakat och inga krig eller konflikter förekommer någonsin. Lena kan knappt vänta på att få sin behandling, som ska ske om bara några månader, då hon plötsligt träffar Alex. Alex öppnar upp hennes ögon för en annan värld och hon inser att människor inte ges något val, att stängslet som håller dem trygga också fångar in dem, att vakterna inte skyddar utan snarare skadar och att ingen någonsin är fri.
Omdöme: Handlingen är ganska väntad med tanke på att den beskriv som en dystopi, hur många liknande böcker finns det inte där en tjej faller handlöst för en kille och tillsammans ska de stå upp mot regeringen? Det är kanske någon form av grundpelare inom "dystopigenrer", jag vet inte. Men jag visste ju vad jag gav mig in på så jag ska inte säga så mycket om det, förutom att det borde skrivas en mer verklighetstrogen kärlekshistoria någon gång där de inte blir blixtförälskade i varandra på ett ögonblick.
Annars gillar jag att det tar så lång tid för Lena att ändra uppfattning om det samhälle som hon lever i för hon har ju trots allt blivit "hjärntvättad" under arton års tid. Man ändrar inte sina principer i en handvändning, så hennes tankar och känslor kring allt som har med kärlek att göra känns ändå välarbetat. Hon är ju uppväxt med att det är en sjukdom, något att vara livrädd för. Det är väl i princip det som är positivt med Lena som karaktär för annars verkar hon jättetråkig. Hennes bästa kompis Hana däremot verkar lite mer uppfriskande.Och Gracie.
Sedan har vi det här med tempot i boken som är lite för långsamt, boken är alltså alldeles för lång för dess innehåll. Jag vet inte om det här räknas som spoiler men hela boken är baserad på tiden fram till hennes artonårsdag, jag trodde att den skulle komma lite tidigare. (Precis samma sak som jag trodde med Beautiful Creatures.) Sammanfattningsvis blir boken ingen bladvändare, förrän de allra sista sidorna då.
Betyg: 2+/5
1 kommentar(er)
