Titel: Kaninhjärta
Författare: Christin Ljungqvist
ISBN: 978 918663420 9
Antal sidor: 274 (pocket)
Första mening: "Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary."
Handling: Mary och Anne är enäggstvillingar, ofta sammankopplas de med varandra och blir till MaryAnne eller Marianne. Ibland vet de inte ens själva vart den ena slutar och den andra börjar, oftast är Anne tanken och Mary orden. Tillsammans kan de se och höra sådant som andra människor inte uppfattar. Tillsammans utgör de ett medium. Spöken eller Andar kan ta Marys kropp i besittning och Anne lyssnar till vad de har att säga. Av en slump, eller om det var ödet, kommer de i kontakt med en medial grupp som söker efter ett försvunnet barn. Wilma, som flickan heter, har varit borta i nio månader och polisen antar att hon har blivit bortrövad eller mördad men det finns ingen misstänkt. Tillsammans med gruppen börjar dock Mary och Anne närma sig ett svar. Men sökandet tär på de två sjuttonåringarna som bär på varsitt kaninhjärta, ingen är så stark att hon orkar bära den andra.
Omdöme: Jag vet inte vad man skriver om en bok vars ord formligen slet upp huden på mig. Jag hade inga förväntningar alls på den här boken, medium och andar och spöken är definitivt inte min grej och det är det fortfarande inte. Men jag är beredd att se bortom den lite banala handlingen för språket och karaktärernas skull.
Okej, har man med referenser från Joakim Berg och Kent så har man mig på kroken direkt det ska väl erkännas. Men det är inte bara det som fångar mig. Det är även de trassliga meningarna som samtidigt lyckas flyta ihop. (Även om det är lite irriterande många namn ibland) Den är den här fantastiska förmågan när författaren låter läsaren få veta vad som kommer att hända och det bara gör hela historien ännu bättre, lär mig hur man gör? Det är de här nästan poetiska inslagen. Det är precis ett sådant här språk som jag söker när jag läser ungdomsböcker, de författarna som skriver rakt på sak. De som inte tar några omvägar, för den här boken är ren och skär ångest. En sådan bok som jag hade älskat även som tonåring.
Men även om den räknas som en ungdomsbok så tycker jag att den gränsar till en vuxenroman, just för att den är ändå så pass mörk. Det är skilsmässa, självmord, uppskurna handleder, ångest och vuxna som inte ser eller förstår. Jag har läst en del recensioner där man inte kan förstå Mary, eller Anne för den delen, men jag kan defintivt känna igen de båda karaktärerna. För genom att Mary till exempel skadar personer som hon älskar, skadar hon även sig själv - och det utan varken rakblad eller fingrar i halsen. Anne är däremot den som får stå tillbaka och som räknas som den duktiga, på grund av hennes tystnad.
Det märks kanske att jag har svårt att beskriva bokens handling och vad jag tycker om den, men det är för att jag inte får grepp om det. Jag vet bara att jag gillar den, mycket. För mig är det här en bok som gör ont och jag är en sådan som vill att det ska kännas när jag läser, alltså blir det för mig en så kallad läsupplevelse. Dessutom var jag tvungen att direkt sätta på Kent - Du & Jag Döden efter att jag hade läst ut boken. Plågar mig genom att minnas tillbaka till min egen tonårstid.
Betyg: 4/5
2 kommentar(er)
