Titel: En herrgårdssägen
Författare: Selma Lagerlöf
Antal sidor: 149 (Inbunden)
ISBN: -
Publiceringsdatum: 1958 (Original: 1899)
Originaltitel: -
Första mening: "Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet."
Handling: Gunnar Hede är student vid Uppsala universitet men ägnar sig hellre åt fiolspelande än läsning, hemma på Munkhyttan där han kommer ifrån är dock tiderna svåra och rykten gör att Gunnar får reda på att om inte pengar inbringas så måste gården säljas. Gunnar bestämmer sig för att försöka rädda godset genom att bege sig ut på vägarna och bedriva gårdsförsäljning, ett smärre misslyckande på den fronten gör dock att han blir sinnessjuk. Ingrid är den föräldralösa flickan som växer upp i ett kärlekslöst fosterhem med blott ett minne, av en student som en gång tycktes förstå henne som ingen annan tidigare hade gjort, som håller henne vid liv.
Omdöme: Berättelsen liknar en saga där den sköna ungmön är den enda som kan rädda den galna prinsen från sig själv. Eftersom den är så kort har jag svårt för att ta fäste på något, den kommer mig helt enkelt inte särskilt nära och jag hinner inte bygga upp någon relation till någon av karaktärerna. Jag gillar den, det gör jag väl, men det fanns å andra sidan varken så mycket att varken gilla eller ogilla. Jag gillar sinnessjukdom och galna människor, jag gillar hur deras värld tycks alldeles normal för dem men inte för någon annan och jag gillar att Lagerlöf får med det utanförskap som automatiskt kommer med att vara lite annorlunda gentemot alla andra.
Däremot tycker jag att det finns lite fåniga inslag med änglar som visar sig, syner som Ingrid ser och hur hon vet saker utan att någon behöver tala om det för henne. Jag gillar inte när det övernaturliga kommer in i en annars realistisk roman, jag vill ha de perspektiven åtskiljda. Antingen vill jag ha det helt fantasibaserat eller också vill jag kunna tro på det som händer, det här blir något slags mellanting mellan fantasi och verklighet.
En sak som jag uppskattar mycket med boken är språket, det är lätt och det flyter som ett rinnande vatten. Det är talspråk utan att vara talspråk, om ni förstår hur jag menar. Det är inte krystat någonstans och det är en konst att kunna skriva lätt om något svårt. Jag tycker mig även kunna utskönja någon slags finurlighet mellan raderna, antingen humor eller i alla fall en glad ton och jag gillar det. Jag gillar det skarpt.
Betyg: 3/5
1 kommentar(er)
