Titel: Fyrväktaren
Författare: Jeanette Winterson
Antal sidor: 206 (Inbunden)
ISBN: 97891 7028 0304
Serie: -
Publiceringsår: 2005 (Original: 2004)
Originaltitel: Lighthousekeeping
Första mening: "Jag har ingen far."
Handling: Silver är resultatet mellan ett kort möte mellan hennes mor och en sjöman som efter sin mors död blir placerad i ett fosterhem mitt ute i havet, nämligen i en fyr tillsammans med fyrväktaren Pew som tycks ha varit där lika länge som fyren själv. Pew är blind men berättar målande historier om havet, livet, båtar och sjömän men han berättar även berättelsen om Babel Dark som blir som en röd tråd genom hela berättelsen där mörkret går mot ljus och ljus går mot mörker.
Omdöme: Jag läste den här boken inför en analysuppgift i kursen Litteraturvetenskap, om det gjorde läsupplevelsen bättre eller sämre vet jag inte riktigt men den har väl åtminstone blivit lite mer sönderanalyserad än vad den hade blivit om jag hade läst den för rent nöjes skull. Rent språkligt är den fantastisk och de poetiska meningarna som jag skulle vilja stryka under och spara är många men som det tyvärr ofta blir när språket utgör en egen kraft så faller handlingen lite vid sidan av, den intresserar mig inte så mycket och den blir lätt spretig.
Enligt Pew, en av karaktärerna i boken, så har inte en berättelse en början ett mitt och ett slut vilket märks tydligt även i boken då det pendlar mellan olika tidsperioder och börjar om igen på nytt efter att slutet egentligen redan har presenterats. Det är svårt att förklara men den kräver helt enkelt sin läsare. Det är en ovanlig bok med en ovanlig handling och ett säreget språk, så skulle det kunna sammanfattas.
Boken innehåller även många bibliska referenser, som stundtals går mig förbi eftersom jag saknar den bakgrundskunskapen. Det blir extra tydligt vid sådana partier att läsning är så väl ihopkopplat med läsarens tidigare erfarenheter och den uppbyggda kunskapsbanken, vad jag tolkar in någonstans går någon annan helt förbi eftersom livsupplevelser väldigt sällan ser likadana ut. Även mörkret är en återkommande figur i handlingen och det är ju något som tilltalar mig och jag gillar hur det porträtteras, som ett ting eller ett tillstånd som har möjligheten att ta över. Däremot blir det aldrig hopplöst utan resan mot ljuset är ständigt närvarande, även om jag personligen inte tycker att det alltid behöver vara eftersträvansvärt. Ytterligare en intressant synvinkel på handlingen är när det i slutet beskrivs en kärlek, en kärlek som nästintill är könslös och där berättarperspektivet helt plötsligt byts ut mot ett tilltal till någon som är "du". Som om alla krångliga stigar skulle leda fram till ett "dig", till ett "dig" som hela berättelsen var ämnad till, till kärleken.
Betyg: 3/5
1 kommentar(er)
