Omdöme: Boken utkom första gången 1972 men har nu tryckts i en ny upplaga med förord av Jonas Gardell och efterord av Kurt Krickler. Eftersom det här är en vittnesskildring av en vistelse i ett koncentrationsläger så vet man att det kommer att bli hemskt, riktigt hemskt. Jonas Gardell lämnar dock avtryck redan i förordet och det är knappt att jag kan hålla mig från gråten. Han skriver bra den där Jonas Gardell, riktigt bra. Efterordet av Kurt Krickler är också intressant läsning då det där framgår vem den här Josef egentligen var, hur boken kom till och även vad som hände efter att han blev befriad. Författarnamnet Heinz Heger är endast ett pseduonym för Hans Neumann men det var Josef Kohout som överlevde och som senare kom att bli vittnet till den här historien.

 

Eftersom boken är baserad på verkliga händelser och det är Josef själv som går igenom dessa blir den ibland tung att läsa, fortfarande är det svårt att ta till sig att detta verkligen skedde. Dessutom för en inte alltför lång tid sedan. Känslan blir dock ibland att det är en redogörelse av händelser och jag hade velat veta mer om hur Josef tänkte och kände, hela tiden känns han hoppfull och säker på sin överlevnad men jag har svårt att tro att han alltid kunde se ljuset på en sådan plats. Han viker aldrig ner sig och står alltid upp för sin homosexualitet, han ifrågasätter samhället och tidsandan och undrar vad som egentligen försigår i vakternas huvuden. Vakterna som föraktar honom men som samtidigt själva håller sig med en man i sängen, i brist på kvinnor sägs det. Anledningen till känsloyttringarnas frånvaro är förmodligen att Josef Kohout inte skrev boken själv utan endast dikterade, jag antar att det blir annorlunda att behöva gå igenom sina egna minnen från den tiden genom känslorna än att försöka se på det utifrån.

 

Homosexualitet var ett brott mot lagen och mellan 5 000 och 15 000 män skickades till koncentrationsläger. Hur många som överlevde och hur många som dog är svårt att beräkna, mycket av bevisen förstördes, men vissa siffror tyder på att andelen döda var ungefär 60 procent. Homosexuella kvinnor ansågs inte som något hot, i vissa fall kunde de anses vara asociala, men de ansågs kunna botas lättare än män bara de gifte sig och fick barn. En lösning var att homosexuella män och kvinnor ofta gifte sig med varandra för att på så sätt kunna leva mer skyddat.

 

Boken skildrar händelserna på ett konkret och rättvist sätt, dock utan alltför känslomässiga utsvävningar vilket gör att den för mig förlorar lite. Den kan med fördel användas som underlag för information kring homosexualitet i Nazityskland. Och jag håller med både Jonas Gardell och Josef Kohout; Vi får aldrig glömma!