8 Januari 2014 - 10:46
Ebba Witt-Brattström skriver i DN idag angående kvinnans skam i våldtäktsfall och tar upp Ester Nilsson i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande som ett lysande exempel på när en kvinna för bort skammen från sig själv och anser att ansvaret ligger på mannen. "Lena Andersson låter Ester Nilsson anklaga Hugo Rask för att ha begått ett lagbrott, ett ”egenmäktigt förfarande” som är den rättsliga termen för att olovligt ta och använda något som är i en annans besittning. I detta fall: Ester Nilssons kropp. Det faktum att Hugo har varit inne i den utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. Hennes kropp är hennes, och inte en sexuell serviceinrättning för mannen på väg mot ständigt nya kvinnokroppar att förfara med som han finner för gott. Esters värnande om sin personliga kropp är föredömlig, för att inte säga: ett ord i rättan tid."
I lagens mening är det dock långt ifrån en våldtäkt som förekommer då båda samtycker. Ester är upp över öronen förälskad, bjuder in Hugo Rask och kan knappt äta upp maten fort nog innan hon vill ha honom i säng. Hugo Rask själv är väl måttligt intresserad men tackar inte nej till en sådan inbjudan. Hade Ester Nilsson tagit ett steg ut från sin egocentriska världsbild så hade hon nog också kunna tolka hans bristande intresse för henne som att det nog inte finns en chans på världkartan att han vill leva resten av sitt liv med henne. Något som Ester tycker att mannen är bindande till om han träder in i hennes kropp. ”Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp. Du tycker inte att det ger mig någon som helst privilegierad position där din integritet får ge vika och det liksom påligger dig att tala med mig om de handlingar du begår som drabbar mig så hårt att jag faktiskt har svårt att stå upprätt? Jag håller på att dö av den här ångesten.”
Jag kanske är ett barn av min tid där nätporren ständigt finns i bakgrunden, där uppmaningar görs om att alltid använda kondom och där ansvaret ligger lika mycket på kvinnan som på mannen. Jag tycker inte att Ester Nilssons förälskelse är en ursäkt för att bli dum i huvudet. Jag tycker inte att Ester Nilsson är ett föredöme, snarare tvärtom för om inte hon kan anses vara beroende av en man så kan ingen. Hon cirkulerar utanför hans dörr, sitter och väntar på hans telefonsamtal i ett halvår (jag upprepar, i ett halvår), tar skrivuppdrag bara för att få vara nära och tolkar allt i hans agerande till sin egen fördel. Är det självständigt? Är det självständigt någonstans?
Jag vill dock väl poängtera att jag tycker att mycket av det som Ebba Witt-Brattström skriver är hemskt och viktigt att föra upp till diskussion. Jag är en av de som är för en lag där båda parter måste samtycka, samtycker inte en part så är det våldtäkt. Hur hade det sett ut i Lena Anderssons roman? Jo, Ester Nilsson hade jublande samtyckt och Hugo Rask hade förmodligen sagt, ja okej då. Är det då Ester Nilsson som blir utsatt eller är det egentligen Hugo Rask? Han gör ju bara det som förväntas av honom. Han vill säkert men alldeles säkert inte lika mycket som Ester Nilsson."Esters värnande om sin personliga kropp är föredömlig" Ja, självklart är kvinnans kropp kvinnans egen och hon har den absoluta rätten att bestämma över den. Men det gör hon ju, hon bestämmer att nu ska Hugo Rask och jag ligga med varandra - utan att tänka på konsekvenserna av sitt handlande. Tar en individ ett beslut är konsekvenserna individens egna.
Jag kan helt enkelt inte se den kopplingen som Ebba Witt-Brattström ser mellan Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande och kvinnors skamåtagande när det kommer till våldtäkter. Ebba Witt-Brattström skriver även: "Romanen är inte bara en precis skildring av besatthet och plågor i felslagen kärlek med vidhängande analys av en charmigt manipulativ manstyp." Och då undrar jag om det bara är jag som har varit för snäll å Hugo Rasks vägnar? Är det bara jag som ser Ester Nilsson som den manipulativa parten? Har jag helt missförstått hela romanens essens?
4 kommentar(er)
