Titel: Kampen om järntronen
Författare: George R.R. Martin
Antal sidor: 736 (pocket)
ISBN: 97891 75030 517
Serie: Sagan om is och eld 1# (Game of thrones #1)
Första mening: ""Vi borde vända tillbaka", sa Gared enträget då det började bli mörkt runt omkring dem i skogen."
Handling: I den här svunna tiden finns det sju konungariken som samtliga lyder under samma kung. Lord Eddard Stark och Robert Baratheon var två av de män som befriade konungarikena från deras kung Aerys och det blev Robert själv som utsågs till kung medan Eddard Stark drog sig tillbaka till sitt rike i norr. Efter en lång period av fred börjar nu rikena åter igen samla ihop sina trupper. Kungens närmaste man har dött under mystiska omständigheter och Eddard Stark ombeds att infinna sig vid hovet för att ta hans plats, samtidigt börjar han snoka i olägenheter och får känna på politiska maktspel medan drottningen själv smider planer på annat håll. Oroligheterna i norr, bortom muren, börjar dessutom att krypa allt närmre och den gamla kungens barn som numera lever i exil håller på att samla ihop en egen armé för att ta tillbaka det som rättmätigen är deras. Vintern är på väg.
Omdöme: Det är en väldigt svår recension att skriva tycker jag då jag redan vet allt som kommer att hända i boken i och med att jag har sett tv-serien och därmed försvinner en stor portion av spänningen. Serien har jag dessutom så pass färskt i minnet att det blir som en repris som man har sett för många gånger. Jag tycker döremot att tv-serien verkligen har gjort boken rättvisa och det varken saknas eller tillkommer något i någon av medierna. Det är inte ofta det sker. Jag trodde att boken skulle ge mig en bredare historia, djupare förståelse eller låta mig upptäcka något som inte har fått plats i tv-serien men det känns verkligen som att läsa manuset till tv-serien, så likt är det. Nog om det nu. Det är dock svårt att inte jämföra.
Karaktärerna är inte direkt få till antalet och det är dessutom ur flertalet perspektiv som vi får berättelsen framförd, utan tv-serien i bakhuvudet hade jag nog haft svårt att skilja dem åt (det har jag nästan nu med) men jag tycker inte att det gör något. Om man är jätteintresserad av att veta exakt vem som säger vad av alla höga lorder och riddare så finns det släktträd för de olika husen längst bak i boken. Jag tycker att det är intressanta karaktärer som har skapats och jag tycker ju om när ingen är helt ond eller helt god, det gör dem mer mänskliga.
Det är också skickligt gjort av författaren att inte låta läsaren kunna förutse någonting, hjältar dör och fiender skapas. Det går helt enkelt inte att ta för givet att bokens huvudperson kommer att klara sig med livet i behåll, som det ofta annars går att göra i både böcker och filmer. Det är även det här som gör det farligt att fästa sig vid en karaktär alldeles för mycket och det gillar jag. Det är även intressant att boken ger flera perspektiv vilket gör att helhetsbilden blir större, förståelsen för huvudkaraktärerna bättre men det ger även utrymme för flera handlingar. I den här boken berörs både det politiska maktspelet, kriget på slätterna, hotet från norr och vad som sker på andra sidan havet bortom dessa sju riken. Det är helt enkelt en komplex bild som målas upp. Att kalla den för fantasy är dock lite felaktigt tycker jag, hittills påminner den mest om en historisk roman med riddare, kungar och krig. Det är helt enkelt inga inslag av direkt magi, även om en del underliga varelser förekommer i vad karaktärerna viftar bort som sagor. Så även om man inte är så förtjust i fantasy kan man fortfarande gilla den här, antar jag. Det är mer Sagan om ringen än Harry Potter om vi säger så.
Betyg: 4/5