Omdöme: Jag förstår inte alls varför den här pjäsen har fått en sådan status då jag fann den både fånig och banal. Det ska sägas att jag läste den kvickt och inte lämnade så mycket till eftertanke så det kan väl ha påverkat mitt omdöme något men jag fann den helt enkelt aldrig varken rolig, fängslande eller tragisk. Visst var dialogen trovärdig, replikerna stundtals fyndiga men själva handlingen intresserade mig inte och de två huvudpersonerna kändes lite väl förvirrade för att jag med viss lätthet skulle kunna hänga med i deras resonemang. 

 

Vem den här Godot är blir aldrig tillkännagivet, vissa analyser menar att det är självaste Gud men jag ställer mig tveksam. Varför skulle de två huvudpersonerna vilja träffa Gud igen, de har ju bestämt möte och språkats tidigare? På franska, som är originalspråket, heter Gud "Dieu" och är alltså inte det minsta likt God-ot som är en annars vanlig tolkning. Det känns som om man försöker finna symbolik där det inte är avsett att vara någon, pjäsen är så avskalad som den bara kan bli eftersom inget händer och karaktärerna är så pass få och med varandra talar de heller inte om något viktigt så tolkningen lämnas väldigt öppen. Jag brukar ju gilla sådant men dock inte här. Det är klart att det går att tolka huvudpersonerna, Pozzo och Lucky, pojken som kommer förbi en sväng och Godot på en mängd olika sätt eftersom inga svar ges och replikerna kan betyda både det ena och det andra för olika läsare under olika perioder. För mig går den dock mest i cirklar.