Omdöme: Jag ville gilla den, tro inget annat. Jag vill gärna gilla unga romandebutanter men den här gången gick det inte. Jag orkade inte följa känslovågen, orkade inte engagera mig i vad som inte sa mig någonting. Jag saknade förmåga att relatera, alls. Det var som att någon beskrev en tavla för mig, där vi såg olika motiv. Ni vet en sådan abstrakt tavla där det mest bara ser ut som kladd vid en första anblick? Sådana är känslorna ibland. Och beroende på hur vi ser på vår plats i världen kommer vi att tolka dessa känslor olika. Vi är olika Märta Fohlin och jag, får man anta. För jag kunde inte känna de känslor som skulle förmedlas.

 

Jag är trots detta imponerad av författarens språk och tror att hon kan bli ett namn inom författarbranschen i framtiden, om hon inte fortsättningsvis väljer att låta varje mening tala om något större. Alla meningar kan inte bära upp en roman, ibland behöver läsaren en paus för att hämta sig. För att inte bli överväldigad av fina ord. Och för att de bästa meningarna ska kunna framträda som ännu bättre. Jag vet inte om någon alls förstår hur jag menar. 

 

Sedan tycker jag att handlingen, eller brist på den, är i tommaste laget. Jag vill ha en anledning till att läsa vidare, jag vill att berättelsen ska ta mig någonstans, inte alltid framåt, bara någonstans. Den känns helt enkelt spretig, både tidsmässigt och platsmässigt, jag vet helt enkelt inte vart författaren vill föra mig. Om hon ens vill föra mig någonstans alls. Eventuellt hade romanen passat bättre i ett annat format, antingen en kortare novell eller som en mer utfylld roman. Det är dock inte författaren jag tvivlar på, för hon kan skriva, utan snarare boken i sig.

 

 

Betyg: 1/5

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon