Titel: Min brorsa heter Noa
Författare: Anna-Clara Tidholm
Illustratör: Joanna Hellgren
Antal sidor: 61 (Inbunden)
ISBN: 97891 5011 7127
Publiceringsår: 2015
Serie: -
Originaltitel: -
Rekommenderad ålder: 6-9 år
Första mening: "Där vi bor finns det väldigt höga hus."
Handling: Saga bor i en lägenhet tillsammans med sin mamma och sin storebror Noa. Några våningar nedanför bor även Sagas bästa kompis Anisa med sin familj. En dag kommer Saga och Anisa på Noa med att måla hakkors, Noa säger att nazister är det bästa som finns och att de hatar sådana som Anisa. En dag när Anisa och Saga går in i Noas rum får de syn på något som de helst av allt vill glömma, väggarn är täckta med hakkors och i garderoben finns det vassa knivar. Det är dock inte bara i Noas rum det finns tecken, utan hela stan börjar snart fyllas med hakkors.
Omdöme: Jag hade höga förväntningar på den här boken eftersom jag tycker att det är viktigt att rasismen tas upp även ur en 8-årings ögon. Demonstrationer och torgmöten innebär inte bara tumult för vuxna utan även barn kan komma i kläm. Det är en mycket aktuell bok med en hel del nutidsreferenser som barn kan känna igen sig i och relatera till. Saga brukar till exempel skypa med sin pappa som bor i Finland men även googla om det är något hon vill veta mer om, som i det här fallet nazismen. Med andra ord gillar jag handlingen men även vänskapen mellan Anisa och Saga.
Däremot tycker jag att det språkliga brister, även för att vara en lättläst bok med barn som målgrupp. För att förtydliga med exempel: "Inte jag heller ville." (s. 28) eller "För vi går i samma och aldrig ser jag honom där." (s.18) Jag förstår om en bok för barn använder sig av en del talspråk, som säjer istället för säger, även om jag inte riktigt förstår poängen med det förutom om man ljudar bokstäverna. Men så som i mina exempel pratar man väl inte? Inte ens en 8-åring? Är det bara jag som tycker att ordföljden är fel? Ytterligare ett ord som jag hakade upp mig på var: "Det heter visst rollator, men vi brukar säga rullator. Den rullar ju faktiskt." (s. 19) Jag blev fundersam och försökte komma på vad jag sa, om jag också då sa fel, men det visade sig att båda faktiskt är helt korrekta. Då tycker jag att det är lite konstigt att säga att ett ord är fel, som inte är det? Eller? Ett sista exempel som jag faktiskt reagerade först på var att ordet dagis användes istället för förskola, ett ord som ansågs gammaldags redan 1998 men som har hängt kvar som en unken gammal snuttefilt. Jag säger själv ofta dagis, när jag menar förskola, men jag försöker att bättra mig. Det handlar ju om mer än ett ord (vet alla som har tagit del av hen-debatten), det handlar om att bygga upp en yrkes status, visa lite respekt men också för att det är en stor skillnad mellan daghem och förskola och har så alltid varit och alltså används ordet i helt fel sammanhang.
Men trots detta är det en fin bok om vänskap, en bra bok att använda som diskussionsunderlag och jag tycker att det är bra att den visar att det inte alltid går att förutspå vem som kan hamna i trubbel. Sagas mamma verkar göra sitt bästa och Saga har inga problem med att prata eller berätta för sin mamma om något har hänt eller om hon undrar över något, det är ingen trasig familj som Noa kommer från utan han hamnar bara lite på glid ändå. Som tur är har han fortfarande människor kvar som kan fånga upp honom, bland annat Saga själv som såklart ser upp till sin storebror och vill skydda honom när saker och ting går snett.
0 kommentar(er)
