Titel: Rött uppror
Författare: Pierce Brown
Antal sidor: 388 (Inbunden)
ISBN: 97891 13061 429
Publiceringsår: 2015 (Original: 2013)
Serie: Red rising trilogy #1
Originaltitel: Red rising
Första mening: "Jag hade gärna levt i fred."
Handling: Darrow är en så kallad Röd, en medlem i den lägsta klassen som arbetar i gruvorna på planeten Mars för att göra den beboelig för kommande generationer. Det är i alla fall vad han och resten av befolkningen i hans klass tror. En dag får Darrow veta sanningen, nämligen att planeten har varit beboelig under en lång tid och att han och hans befolkning är slavar under ett hierarkiskt styre där De Gyllende sitter i toppen. Darrow får chansen att infiltrera och förgöra det hierarkiska systemet, en chans som han inte tvekar på att ta trots att det innebär att han inte bara måste låtsas vara en gyllene utan han måste bli en av dem. Driven av hämnd och längtan efter rättvisa offrar Darrow allt för att försöka besegra sina fiender.
Omdöme: Jag har bara läst positiva omdömen om den här boken och då menar jag bara positiva och jag vet inte riktigt vad det är som alla finner så fascinerande? Är det våldet, hämnden, hatet, döden eller det faktum att det är tonåringar som beter sig som om de vore med i en tuppfäktning där det är döda eller dödas som gäller? (Eller har det att göra med att de recensioner som jag har läst baseras på recensionsexemplar?) Jag ska dock medge med en gång att boken faktiskt grep tag i mig under de sista femtio sidorna ungefär och jag hade svårt för att lägga ifrån mig den då men det var en väldigt lång sträcka fram till dess.
Som läsare skickas vi rakt in i handlingen med de olika kastsystemen som är färgreglerade och ganska snart förstår vi att det är de röda som befinner sig längst ner och att det är så det ska förbli oavsett hur de försöker avancera. Jag vet också att handlingen utspelar sig på Mars även om jag inte kan redogöra för varför. Det märks dock inte förutom att det nämns relativt ofta att gravitationen är annorlunda gentemot jorden, vilket samtliga personer vet även om de inte har varit på jorden och således inte borde ha något att jämföra med. Efter den första ganska oklara fasen av boken är över så kommer stridsscenerna som sedan pågår till slutet. Det dödas och slåss och planeras strider och fäktas och piskas och vänner förråder vänner och fiender bildar allianser. Här finns ingen tid för eftertanke utan det är slåss först och tänk efter sedan som gäller.
Med andra ord är det ett väldigt högt tempo i boken, vilket kan ses som positivt i den här genren. Det händer något hela tiden och om inte karaktärerna vaktar sina ryggar så sitter det snart en dolk där. Karaktärerna blir mer maskiner än människor. Darrow som är huvudperson är inte annat än arg, hämndlysten och blodstörstig. Det är ungefär de egenskaperna som jag skulle tillskriva honom. Det och målmedveten, inget kommer emellan Darrow och hans mål. För mig blir karaktärerna brickor i ett spel och det känns meningslöst att försöka fästa sig vid någon, man ges ändå ingen chans att komma någon närmare utan de blir vad de gör. Darrow är arg. Pax är stor. Sevro är en kuf. Cassius är snygg. Mustang är smart. Det vimlar av fler karaktärer men det är inga som läggs på minnet eftersom de bara blir en del av en grupp.
Jag kanske hade gillat boken mer om jag hade gått in med en annan inställning, nu hade jag ju bara hört gott om den. Trots att det är tonåringar i huvudrollerna så känns det ändå som en vuxen typ av Sci-Fi. Att det är tonåringar märks dock inte mer än att det står att de är sexton år, de beter sig nämligen mer som maskiner än som personer som styrs av hormoner. Men det verkar bara vara jag som känner såhär så om man gillar den här typen av böcker annars så måste man ju absolut ge den här en chans.
Betyg: 2/5
2 kommentar(er)
