Titel: Endgame, kallelsen
Författare: James Frey
Antal sidor: 511 (Inbunden)
ISBN: 97891 6387 9111
Publiceringsår: 2014
Serie: Endgame #1
Originaltitel: Endgame: The calling
Första mening: "Allting, alltid, varje ord, namn, nummer, plats, avstånd, färg, tid, varje bokstav på varje sida, allting, alltid."
Handling: Tolv ungdomar från lika många uråldriga släkter blir sammankallade för att delta i det så kallade spelet. Spelet går ut på att vinna eller att dö tillsammans med resten av världens befolkning. Det är nämligen bara vinnarens släkt som kommer att få fortsätta leva, resten kommer att dö.
Omdöme: Jag vill börja med att säga att boken har ett himla snyggt omslag men att det nog också tyvärr är det bästa med boken. Handlingen låter himla spännande vid en första anblick, att det är ett spel som ska spelas och att jordens framtid hänger på tolv ungdomar. Jag tycker dock att boken är otydlig med vad det är själva spelet går ut på. Någonstans i boken står det att vinnaren får bestämma vem som ska få leva och vem som ska få dö? Baksidan av boken säger att det är släkten till vinnaren som överlever, men om det har pågått ett spel tidigare borde de ju alla komma från samma släkt eftersom de andra redan har blivit utplånade en gång? Betyder det något att en spelare är från 2:a ätten och en annan från 287:e ätten? Eller är det här det första spelet som går av stapeln? Hur sitter de i så fall inne på alla information om hur spelet ska spelas?
Att det börjar med tolv ungdomar är ganska förvirrande i sig, för tolv personer är ganska många att hålla reda på och när kapitlen i sig är så korta bidrar det till att det enda visas några få glimtar av varje karaktär och vi får inte lära känna någon på djupet. Det blir lite lättare ju längre in i boken man kommer och de börjar para ihop sig två och två, perspektiven blir på så sätt endast hälften så många, men det är ändå alldeles för många. Det är inte det att jag inte lyckas hålla isär dem för det gör jag för det mesta utan det handlar snarare om att jag inte tillåts komma någon karaktär så pass nära att jag bryr mig om denne lever eller dör. Ytterligare en negativ aspekt med att ha så många karaktärer där det ska vara ungefär lika stort fokus på alla är att de reduceras ner till stereotyper. Det finns en elak, en modersfigur, en snygg, en rik, en intelligent och så vidare..
Språket är ganska tråkigt och ger inget utrymme för utsvävningar alls. Glöm smarta dialoger eller vackra formuleringar, här är det ett språk som liknar matematik mer än poesi. Det liknar faktiskt matematik så pass mycket att detaljerna tar över och stör läsningen lite. Undomarnas åldrar specificeras ner till dagar, decimalerna till pi täcker en halv sida och platser markeras med longitud och latitud. Allt är en del av spelet. Jag saknar det mänskliga. I slutet tar den sig något och de sista hundra sidorna blir ganska spännande. Det är både bra och lite synd. Det är bra eftersom det ändå lönade sig lite att läsa boken då trots allt men synd för att det betyder att jag kommer att vilja läsa fortsättningen och veta hur det går.
Betyg: 2/5