Titel: Jakthundarna
Författare: Jørn Lier Horst
Antal sidor: 398 (pocket)
ISBN: 97891 7461 3414
Publiceringsår: 2015 (Original: 2012)
Serie: William Wisting #8
Originaltitel: Jakthundene
Första mening: "Regnet kom i kraftiga skurar som slog mot rutan."
Handling: William Wisting är en erfaren utredare och utan att överdriva går det att säga att han lever för sitt jobb. I hela sitt yrkesliv har han ägnat sig åt att jaga brottslingar men när ny information kommer fram i ett gammalt fall är det plötsligt han själv som står under utredning. William Wisting är misstänkt för att ha fabricerat bevis i en sjutton år gammal mordutredning och därmed eventuellt kan ha satt en oskyldig man i fängelse. Avstängd från sin tjänst inleder Wisting en egen utredning och tar upp fallet på nytt för att ta reda på vem det var som planterade bevisen och på så sätt rentvå sitt namn.
Omdöme: Som jag har förstått det är det här den första boken som översätts till svenska av den här författaren? Det märks att boken är en del i en serie som har pågått ganska länge, bland annat på sättet som William Wistings familjemedlemmar behandlas. Bland annat nämns hans son bara i två meningar i hela boken, vilket blir lite konstigt när boken läses som fristående. Det är också mycket som kretsar kring hans tidigare fru och jag får känslan av att hon har haft en mycket större roll tidigare. Själva fallet är dock helt fristående, precis som det brukar vara i sådana här deckarserier.
Författaren har jämförts med Jo Nesbø och jag vet inte riktigt om jag kan se likheterna mer än att de kommer från Norge båda två. Den här boken har en ganska stillsam handling och jag tror att mycket beror på att det främst är ett sjutton år gammalt fall som utreds och det kan med andra ord inte blir så mycket kamp mot klockan eftersom den är slagen för länge sedan. Huvudpersonen William Wisting känns som en helt vanlig man, han lider inte av något beroende som annars är en stereotypisk företeelse hos poliser i böcker, utan det enda karaktärsdraget han tycks ha är att han lever för sitt jobb. Han blir helt enkelt inte mer intressant än så. Det är också ett karaktärsdrag som hans dotter har ärvt och som hon har tagit med sig till journalistyrket, vilket är det andra perspektivet som handlingen i boken har. Karaktärerna blir helt enkelt lite tråkiga. Det finns inga lik i garderoben, inga skuggor i det förflutna och inga obehagliga impulser. Det är i alla fall inget som vi får veta i den här boken och jag vågar inte yttra mig om huruvida det har förekommit tidigare.
Historien som sådan känns trovärdig och utredningsarbetet tycks faktagranskat, ibland på snudd till lite överarbetat. Det känns som om författaren stundtals förlorar sig i detaljer för att försöka bevisa något, som en detaljerad redovisning över hur ett fotavtryck i leran kan fyllas med gips och på så sätt användas som bevismaterial. Vilket sedan inte ens används som bevis? Skurken i boken blir heller inte direkt mänskligt gestaltad utan den ständiga beskrivningen handlar om hans borrande onda blick eller vilken obehaglig känsla karaktärerna får av honom. Det är en helt okej bok men ingen som kommer att dröja sig kvar hos mig alltför länge.
Betyg: 3/5
1 kommentar(er)
