Jag kom att tänka på två saker spontant och det gäller väl både i böcker och i verkliga livet antar jag. Jag avskyr att läsa en bok där huvudpersonen är antingen sexist eller rasist eller för den delen båda delar och det händer faktiskt att det förekommer och då särskilt i deckargenren där det inte alltför sällan figurerar någon tråkig gubbe som ska föreställa polis och som alla har överseende med för att han är så himla bra på sitt jobb. Konkreta exempel: Christopher Silfverbielke och Evert Bäckström. Den andra saken som jag inte gillar med böcker är när man får veta vad karaktärerna drömmer, totalt ointressant och tillför aldrig handlingen något. Att prata om sina egna drömmar = Kul. Att lyssna på andra berätta om vad de har drömt = outhärdligt.
Jag kom att tänka på två saker spontant och det gäller väl både i böcker och i verkliga livet antar jag. Jag avskyr att läsa en bok där huvudpersonen är antingen sexist eller rasist eller för den delen båda delar och det händer faktiskt att det förekommer och då särskilt i deckargenren där det inte alltför sällan figurerar någon tråkig gubbe som ska föreställa polis och som alla har överseende med för att han är så himla bra på sitt jobb. Konkreta exempel: Christopher Silfverbielke och Evert Bäckström. Den andra saken som jag inte gillar med böcker är när man får veta vad karaktärerna drömmer, totalt ointressant och tillför aldrig handlingen något. Att prata om sina egna drömmar = Kul. Att lyssna på andra berätta om vad de har drömt = outhärdligt.
Såvida inte drömmen avslöjar något viktigt om karaktären eller för handlingen framåt på något vis. Annars håller jag ...
Det är sällan intressant när folk berättar vad de drömt, det är inte bara i böcker.
Silfverbielke har jag träffat på en gång och bestämde mig för att i görligaste mån undvika i fortsättningen. Bäckström är en gräslig slugger men känns rejälare än Silfverbielke
Håller med om att drömmar inte är intressant.
Håller med dig i samtligt. Beskrivning av drömmar känns ofta som onödig utfyllnad. Gäsp! ;)