Titel: Boktjuven
Författare: Markus Zusak
Antal sidor: 584 (Pocket)
ISBN: 97891 8658 7833
Publiceringsår: 2010 (Original: 2005)
Serie: -
Originaltitel: The Book Thief
Första mening:  "Först färgerna."

Handling: Det är år 1939 utanför München i Tyskland och nioåriga Liesel Meminger har precis kommit fram till sin fosterfamilj. Familjen består av pappa Hans och mamma Rosa och det dröjer inte länge förrän Liesel finner sig tillrätta och får börja skolan och lära känna kompisar. Men i horisonten hotar kriget och det kryper allt närmre. Liesel finner tryggheten i orden och i böckerna och den här kärleken till orden delar hon också med framförallt sin pappa men också den judiska mannen i källaren som familjen håller gömd. 

Omdöme: Jag vet vad ni tänker nu. Ni tänker: "Herregud, har hon inte läst Boktjuven förrän nu? Och hon ska kalla sig både bibliotekarie, läsare och bokbloggare! Skandal!" Och ja, jag kan väl egentligen bara nicka och hålla med för jag har inte något direkt försvar. Anledningen till att jag inte har läst den tidigare är för att den är så tjock och det kan jag ju inte säga för då låter det ju som att jag är lat? Dessutom går den lika snabbt att läsa som vilken annan bok som helst eftersom språket flyter på hela tiden men det kunde jag ju inte veta i förväg. Men nu till boken som jag ju nu äntligen har läst. 

För det första så älskar jag själva konceptet med att det är Döden som är berättaren. Det finns liksom en verklig gestalt bakom berättelsen men i form av en figur som kan vara överallt samtidigt och som dessutom är så oerhört närvarande under andra världskriget. För det andra gillar jag att den utspelar sig under andra världskriget men att det kanske inte är själva kriget som står i fokus, utan de vanliga människorna. I och med att boken framförallt handlar om Liesel så blir det ju också lite barnperspektiv på det hela, man vet inte riktigt hur nära kriget är eller hur stor rädslan egentligen var eftersom Liesels värld framförallt bestod i att gå i skolan, läsa böcker och spela fotboll med de andra barnen på gatan. Det var liksom hennes vardag och hur konstigt det än låter så finns det ju en vardag även i krigstider. Jag gillar att vi får följa vanliga människor i Nazityskland där vissa kämpade emot mer öppet än andra och där det inte betyder att man är ond bara för att man ställer sig i ledet. Det finns helt enkelt så mycket gråskalor.

Som jag nämnde tidigare så var jag lite orolig över bokens tjocklek men den flyter på hela tiden och det blir aldrig tungläst. Det är relativt korta meningar, ganska rakt på sak och även om det aldrig är direkt andlöst spännande så finns det ett driv som gör att man vill veta hur det går. Döden som berättare avslöjar tidigt hur det hela kommer att sluta och ger vissa ledtrådar om vad som finns att vänta men jag gillar det, det gör att det egentligen bara blir mer spännande. För även om man vet hur det kommer att sluta så vet man inte när. 


Betyg: 4/5

Köp den här: Adlibris & Bokus