Författare: Camilla Grebe & Åsa Träff
Antal sidor: 367 (pocket)
Första mening: "Det kunde vara en idyll."
Siri Bergman arbetar som psykoterapeut
och har en egen praktik tillsammans med två nära kollegor.
Praktiken går bra och Siri känner att hon gör en skillnad
men bara för att hon hjälper andra med deras djupaste rädslor
betyder det inte automatiskt att hon kan ta tag i sina egna.
Ända sedan hennes man dog känns huset på landet
bara allt mörkare, dystrare och ödsligare.
Dessutom händer det att hon känner sig iakttagen.
Så hittas en av hennes patienter död i vattnet
med ett tillhörande självmordsbrev,
vars innehåll helt är riktat mot Siri och hennes inkompetens som terapeut.
Är hon verkligen så dålig på sitt jobb?
Eller finns det någon annan förklaring?
En roman/deckare som är skriven helt i jagform
är inte speciellt vanligt, men den här är uppbyggd så.
Det är Siri man får följa och det är ur hennes synvinkel
saker och ting beskrivs.
Det blir alltså inte en renodlad deckare
då polisarbetet inte tar någon plats,
det blir mest Siris funderingar kring vem det kan vara.
Det är en okej debut, lite annorlunda
och det brukar jag ju gilla.
Men däremot är den lite förutsägbar,
jag hade gärna sett en större twist på slutet.
Den får plus för att den är lättläst,
ganska spännande och inte en renodlad deckare.
Minus får den för att den är förutsägbar och
för att karaktärerna blir så ytliga.
Betyg: 3/5
0 kommentar(er)
