Titel: En riktig våldtäktsman
Författare: Katarina Wennstam
Antal sidor: 361 (pocket)
Första mening: "Hon var verkligen flirtig den där kvällen."
Det här är uppföljaren till Flickan och Skulden,
våldtäkter ur förövarens perspektiv
och samhällets perspektiv på förövaren.
Men ibland känns det lite som exakt samma bok.
Och visst är det så att vi är rädda,
rädda för att gå igenom parker,
rädda för att bli påhoppade av främlingar
eller psykiskt sjuka män.
Vi är inte rädda för de män i vår närhet.
Trots att statistiken visar
att det är just män i vår närhet som våldtar.
Det syns inte utanpå, du skulle aldrig kunna ana.
Jag cyklade själv genom en park häromkvällen
och visst kändes det obehagligt, innan jag kom att tänka på boken.
Sedan kändes det bara fånigt och dumt
och istället för rädd blev jag arg.
Arg för att jag är kvinna. För att jag är tillsagd att vara rädd.
För att jag ska behöva oroa mig för att bli våldtagen.
För att det i lagen är en förmildrande omständighet om jag är för full.
För att det sätts större tilltro på männens version än på kvinnornas.
För att det har betydelse vad jag har upplevt tidigare i mitt liv.
För att jag alltid borde veta bättre.
För att jag borde ändra mitt beteende när det är männen som våldtar.
Jag blir arg när jag läser om gruppvåldtäkter
där det står bortom alla rimliga tvivel att det är en våldtäkt
men där förövarna ändå frias för att hon var full,
eller för att de inte förstod att hon inte ville,
eller för att de är i en högre samhällsklass
eller för att hon inte betedde sig som ett offer efteråt.
Jag blir lika arg när jag läser den här boken
som Flickan och Skulden, men däremot blir det lite samma
och jag ångrar lite att jag läste dem i följd.
Innan den första boken hann lägga sig ordentligt.
Fast ändå, det här borde alla läsa.
Betyg: 4/5
Böcker som jag tidigare har läst av Katarina Wennstam:
Smuts
Läs även hur du undviker att bli våldtagen Här!
0 kommentar(er)
