Titel: Insurgent
Författare: Veronika Roth
ISBN: 978 0 00 744292 8
Antal sidor: 525 (pocket)
Första mening: "I wake with his name in my mouth."
OBS! Det kan förekomma spoliers från Divergent.
Handling: Världen ligger i spillror, i alla fall den värld som Tris och många av människorna i samtliga falanger känner till. Kriget har kommit och det är Jeanine Matthews från De Lärda som håller i spakarna, hon vill ta kontrollen över alla falangerna. Det är i alla fall vad många tror. Men hon har endast kunskapen och människor tenderar inte att vika sig så lätt mot det som mot vapen, så hon tvingar De Modiga att alliera sig med henne.
Tris försöker fortfarande att klara av att leva med skuldkänslorna som allt dödande har givit henne, vilket får henne att agera utan närmare eftertanke på att vara rädd om sitt eget liv. Men i krig krävs det att man väljer sida, att man fattar viktiga beslut och att man vet vad som är sanningen. För i den här världen är sanningen det sista man vill ska komma fram.
Omdöme: Det första som slår mig, vad som slog mig redan i Divergent, är varför ingen någonsin har undrat vad som finns bortom stängslet? Varför grinden är låst utifrån? Det är för mig helt ologiskt. Jag antar att människorna har blivit så pass hjärntvättade att de inte ifrågasätter sådant som alltid har varit - alla utom de som är Divergent.
Annars tycker jag att det blir lite väl mycket videospel över det hela med pang pang och strategier och krig och allierade. Och om man ska använda sig av dubbelspelare i en bok, eller agenter, eller spioner eller vad ni nu vill kalla dem så vill jag som läsare åtminstonde bli lite förvånad. Alla elaka som blir goda och alla goda som blir elaka känns hela tiden lite för väntade. Det är ingen som är direkt bra på att dölja sina intentioner, vi snackar alltså inte i klass med Snape i Harry Potter.
Det jag gillade med den här boken är att man får en större bakgrundshistoria till varför samhället är uppbyggt så som det är. Sanningen så att säga uppdagas sakta men säkert, lite för sakta för min smak men jag förstod ju att det skulle dröja till sista sidan innan hemligheterna kom fram. Även om det har tjatats om dem sedan första sidan.
Jag tycker även att relationen mellan Tris och Four känns mer verklig i den här boken. Förra boken kändes lite väl pangpå en kärlekshistoria som var helt perfekt och gullig och älskande och så himla tuttinuttig. Nu blir den mer problematisk och mer äkta. Sedan är jag mer för den lite svartare kärleken än den lite tramsiga.
Fast även om det var mycket krig och vapen i den här boken så fanns det samtidigt en parallell historia, den om samhällets historia och uppnyggnad som jag gillade. Det var den historien som fick mig intresserad och det är den historien som jag vill veta mer av i nästkommande bok. Så vilken gillar jag mest? Divergent eller Insurgent? Det är svårt att säga för Divergent kommer ju alltid att vara den första boken och det är alltid något speciellt med den första boken. Men den här kändes, jag vet inte, mer vuxen på något sätt? Alla karaktärer mognade, utvecklades och ibland glömde jag helt bort att många utav dem bara är sexton år.
Till vem rekommenderar jag? Till den som läst Divergent. Till den som gillar dystopier eller fantasy.
Betyg: 4/5
Tidigare böcker som jag har läst av Veronika Roth:
2 kommentar(er)
