Fågelbarn
 
 
Titel: Fågelbarn
Författare: Christin Ljungqvist
ISBN: 978 918663434 6
Antal sidor: 284 (pocket)
Första mening: "Den helgen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna."
 
Handling: I Christin Ljungqvists andra roman är det en av bikaraktärerna i Kaninhjärta som får stå i centrum, nämligen Hanna. Hanna var den yngsta i en skara av tre syskon tills hon en dag blev ensam kvar, från början hade hon två äldre bröder nämligen Samuel och Jens. Mellan bröderna skilde det bara ett år och båda hade kritvitt hår, men det var också det enda som de hade gemensamt. Samuel var en känslig person och Jens hans raka motsats. Nu är båda döda och allt är Jens fel. Hanna vet vad som hände, hur de båda dog, och allt hon vill nu är att få sina föräldrar att inse sanningen för att kunna släppa de båda bröderna fria.
 
 
 
Omdöme: För det första så vill jag säga att jag uppfattade Hanna som mycket äldre i Kaninhjärta än vad hon är i den här boken, dock kan det ju vara så att den här boken utspelar sig tidigare under Hannas liv för om det får vi inget veta. Jag saknar även Kentreferenserna i den här boken, såklart, men jag blev kanske lite för bortskämd med dem i den förra boken. Jag vill egentligen inte jämföra de båda böckerna med varandra men det är svårt att låta bli.
 
För precis som i den förra boken så förälskar jag mig totalt i språket, nu behöver jag dessutom inte några sidor för att komma in i det utan nu flyter det på direkt. Den innehåller även till viss del spöken och övernaturliga känslor, men de händelserna står inte lika mycket i fokus som i den förra boken när de kunde kommunicera med spöken och få dem att visa sig genom andras kroppar och så vidare. Nu är spökena endast skiftningar i skuggorna. Ett av alla teman i den här boken är snarare ondska och godhet, kan man födas ond eller är det ens handlingar som avgör? (Lite samma tänk som i Vi måste prata om Kevin, om någon förstår bättre då)
 
Jag gillar även att Christin Ljungqvist lyckas skapa så pass intressanta karaktärer, nu tänker jag främst på Hannas föräldrar som glider mig ur händerna hela tiden. På ett positivt sätt! Jag får inget grepp om dem, de är så ostereotypiska och mänskliga, varken onda eller goda. Ena sekunden hatar jag hennes pappa och andra sekunden tycker jag att han verkar helt underbar. Ena sekunden förstår jag hennes mamma och andra sekunden tycker jag att hon är så naiv och irriterande. Hanna själv tycker jag inte att man får lära känna lika bra, vilket är lite konstigt då det är ur hennes synvinkel historien är berättad.
 
Kaninhjärta beskrev jag med ordet ångest. Den här boken är också mörk, men inte riktigt lika mörk. Även om det handlar om en dysfunktionell familj som är helt söndertrasad av all död som har omgärdat dem så finns det hela tiden ett litet ljus någonstans. Hanna finner styrka även i det nattsvartaste mörkret. Det absolut sista jag vill säga om den här boken är att ni bör läsa den! Gärna nu, men allra helst redan igår! Christin Ljungqvist har tagit mig med storm och har redan efter två utgivna böcker hamnat på min lista över speciella favoriter, en lista för författarna som tar sig in under huden på mig endast med hjälp av språket och ordens konst.
 
 
Betyg: 5/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon
 
Böcker som jag tidigare har läst av Christin Ljungqvist: