Titel: Stad av aska
Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 491 (kartonnage)
ISBN: 97891 638 75069
Serie: The mortal instrument #2
Första mening: "Den respektingivande byggnaden av glas och stål reste sig från sin plats på Front Street som en glittrande nål på väg att genomborra himlen."
Observera att recensionen kan innehålla spoilers från föregående bok.
Handling: Clary försöker vänja sig vid sin nya värld och sin nya identitet som skuggjägare samtidigt som hennes mamma ligger i en magisk koma. Samtidigt fortsätter Valentine att smida ondskefulla planer för att starta ett krig mellan sig själv och Klaven som styr den magiska världen.
Omdöme: Vad är det ni ser i den här boken? Exakt vad? Jag är på riktigt nyfiken för jag kan inte se en enda sak just nu som tilltalar mig i det här innehållet. Vart börjar vi? Huvudpersonerna? Aight.
Vi börjar med Jace som för det allra första är blond, det verkar vara viktigt för vi får veta hur många gånger som helst hur hans hår ser ut antingen när han sover eller i stridens hetta eller när han bara sitter längst med en strandkant eller när han bara står rakt upp och ner och pratar med någon. Han är blond, okej. Jag hatar honom inte för det. Jag hatar honom för hans arroganta attityd. Visst, det var roligt ett tag med de sarkastiska replikerna men efter ett tag blir det oerhört irriterande och rent av löjligt. Han är liksom runt femton och jag tycker att han borde kunna kontrollera sig lite mer? Här har vi alltså en kille som hellre sitter i fängelse än som bara kniper käft ibland.
Clary är å andra sidan inte arrogant men däremot ganska korkad. Hon noterar inte någon förändring i sin bästa väns beteende, hon söker aktivt upp fara trots att hon inte kan slåss och behöver ständigt hjälp. Hon tycker att Luke är dum som inte förklarar hur han känner för hennes mamma men kan inte se att det är exakt samma sak som sker mellan Simon och henne själv.
Nu går vi raskt vidare till de lite mer osmakliga delarna i boken. Jag kan tolerera mycket i en bok men syskonkärlek i form av kyssar och smekningar blir för mycket för mig och jag vill på riktigt kräkas lite. Jag är helt för att alla får vara kära i precis vem de vill men någonstans här går min gräns. Och varför är det bara jag som blir äcklad av detta faktum? Och på tal om kärlek så har vi ju kärleken mellan Magnus och Alec som hade kunnat utvecklas till något så himla fint, om Cassandra Clare bara hade valt att skriva lite mer om det. Och kanske valt en annan karaktär än att någon som levt i flera hundra år blir kär i en sextonårig kille, lite creepy är det faktiskt för vad kan han möjligen se i någon som blott är sexton år gammal? Jag vet att detta händer i till exempel Twilight också utan att jag reagerar på det men där får man ju lite mer information än vad man får här. Det enda man får ut av Alec och Magnus är lite blickar och osagda ord så det endast i princip är underförstått att de har ihop det på något vänster.
Jag tycker inte att boken är speciellt spännande heller och det beror på att den är så otroligt förutsägbar. Det finns krig och varulvar och demoner och vampyrer och en hel del andra incitament för att det skulle kunna bli spännande men anledningen till att det inte blir det är för att man hela tiden vet att det kommer att gå bra. De kastar sig in i strider men vinner alltid. De är nära på att dö men läker alltid sig själva. Det finns författare som kan skriva spännande trots att läsaren redan vet hur det kommer att sluta, tyvärr är Cassandra Clare inte en av dem.
Betyg: 2/5
Böcker som jag tidigare har läst av Cassandra Clare:
Stad av skuggor (Mortal instrument #1)
4 kommentar(er)
