Omdöme: Johanna Nilsson är en av mina favoritförfattare för att hennes språk särskiljer sig från alla andras och för att hon vågar ta i ämnen som andra inte vill eller vågar skriva om, men i den här boken hittar jag inte hennes storhet riktigt. Språket är fortfarande fantastiskt och ämnet gör fortfarande lika ont men karaktärerna gör att jag irriterar mig mer än vad jag känner med dem. Hanna ska föreställa vuxen men ibland vill jag bara ta tag i henne och säga "Jag vet att du inte mår bra men du måste kunna skärpa dig!". För det gör ont när Hanna tar på sig rollen som styvmamma och sedan inte orkar. Det gör ont när en fyraåring säger att hon har ont i hjärtat. Det gör mer ont än vad det gör att bevittna Hannas svarta fjärilar, som hon borde kunna förklara bättre för sig själv vid trettioett års ålder.

 

Jag vill så gärna bli berörd av boken och jag vill så gärna tycka om den men jag kan inte. Jag kan inte förbise de stora glappen med karaktärerna. Inte heller förstår jag mig på Alex, eller för den delen Alex och Hannas kärlek till varandra. Vad är det som håller ihop dem? Eftersom jag inte tror på kärlek vid första ögonkastet eller att det finns en enda person här i världen som är rätt för oss har jag svårt att tro att det är något sådant som håller dem samman. Varför vill Alex så väldigt gärna hjälpa Hanna, när de knappt känner varandra? Vad lurar egentligen i hans bakgrund? Jag kanske låter cynisk. Kanske finns det människor därute som är villiga att offra allt för en annan människa utan att de får något tillbaka.

 

Men som sagt så är boken fortfarande poetiskt vacker och jag vill stryka under meningar på nästan varenda sida eller vika hundöron eller skriva små kommentarer i marginalen eller ringa in hela stycken. Jag ville bara att berättelsen skulle beröra mig mer.

 

 

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon