Ghostman (eller hur man får tio snabblektioner i vapenhantering)
 
Titel: Ghostman
Författare: Roger Hobbs
Antal sidor: 304 (Inbunden)
ISBN: 97891 87301 438
Första mening: "Hector Moreno och Jerome Ribbons satt i bilen på marknivån i garaget vid Atlantic Regency Hotel Casino och sög i sig meth med hjälp av en hoprullad femdollarsedel, en cigarettändare och en skrynklig bit metallfolie."
 
Recensionsexemplar från Bokfabriken.
 
Handling: Jack, som han ibland kallas när han inte använder något av sina andra pass eller identiteter, är en så kallad Ghostman och fixare. Han är en Ghostman för ingen vet hans riktiga namn, kan förklä sig till en annan person och försvinna för gott om han skulle vilja. En fixare är han för att han rekryteras för att få saker eller pengar eller människor eller vad som helst att försvinna. Han är dessutom den bästa i branschen. När hans gamla vapendragare ringer för att hämta ut en skuld hos Jack har han inte så mycket till val, valet innebär dock att han jagas både av FBI men än värre även av The Wolf som är den fulaste fisken i det undre havet.
 
 
Omdöme: Jag ville så gärna tycka om den här boken, jag ville till och med älska den, jag ville ha en bladvändare som jag inte kunde lägga ifrån mig och kanske var det just dessa förhoppningar som gjorde min besvikelse extra stor. Jag vet inte om det har att göra med att han är amerikan, född 1989 och har arbetat som vapeninstruktör men boken är så väldigt saklig och faktafylld. Som läsare får man veta ungefär allt om varje vapen som används vilket inkluderar modell, tyngd, antal kulor, räckvidd, hur pass träffsäkert det är och mycket mer. Det slutar dock inte där utan med samma expertis beskriver författaren i detalj bilmodellers olika fördelar och nackdelar vid ett rån, vilken helikoptermodell den Malaysiska polisen använder och hur man bäst bryter sig in i världens bäst utformade kassavalv. Det är väldigt överflödig information. Bra research men väldigt onödig för berättelsens framfart. För att en thriller ska bli bra så måste spänningen hänga kvar, biljakter får inte störas av tankar kring årsmodell och däckens fördelaktiga grepp mot asfalten och när en karaktär står med en pistol riktad mot huvudet vill jag som läsare inte ha en föreläsning kring om hagelgeväret är avsågat eller inte samt hur det skulle kunna påverka eller varför en spade inte är ett bra vapen. 
 
Den här recensionen på Goodreads sammanfattar det bra hur det skulle se ut om huvudkaraktären rostade bröd i boken: "I was using a Proctor Silex 22605 Cool-Wall 2-Slice Toaster with white plastic sides and chrome top. I put the bread in the slots and pressed down the handle which activated the contacts and applied power to the circuit board. 120 volts of power ran through the contacts to the nichrome wires at temperatures exceeding 300 degrees to toast the bread. When the capacitor reached a certain voltage, it cut the power to the electromagnet inside and allowed the spring to pop the toast up."
 
Det är synd att språket är så pass torftigt för det drar ner en annars rätt så hygglig historia. Det är en kamp mot klockan med kriminella gäng och ungefär två miljoner i kontanter som håller på att explodera, det är klart att det blir spännande. Det finns dessutom en annan historia inbakad i det hela, ett rån som utspelar sig i dåtid och som är hela anledningen till att Jack står i skuld från första början. Den vinklingen är också spännande, nästan mer spännande då författaren har lyckats bygga upp det snyggt i och med att läsaren redan vet utgången men inte vägen dit. 
 
Huvudkaraktären är också bra, trots att man knappt får veta något alls om den här mannen som ibland kallar sig Jack. Han är inte god och han är inte ond, vilket jag gillar. Det är sällan människor är antingen eller. Som läsare står man såklart på hans sida eftersom det är ur hans perspektiv som vi får veta saker och ting men samtidigt kan han kallblodigt mörda någon och sedan bekymmerlöst gå därifrån utan att blinka. Han är en maskin utan känslor och därför kommer man honom aldrig riktigt nära. Det är synd. Lite mer mänsklighet kunde han ha uppvisat men å andra sidan är det en ny vinkling på en vanlig genre. Jag gillar sådana karaktärer. Det finns inget att romantisera över helt enkelt. 
 
 
Betyg: 2+/5
 
Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon
 
 
 
 
#1 - Lottens Bokblogg

Eftersom jag har svårt för just den här typen av långa beskrivningar i böcker som ska vara spännande och "snabba" så låter det faktiskt inte som om jag skulle tycka att det var "årets bästa thriller". Sen hur mycket jag skulle irritera mig på det, ja det beror nog på humör och om det finns annat där. Det låter som om det finns annat i boken som skulle ha kunnat få dominera istället.

#2 - Monika

Läste en annan bok som var ungefär så där, alla vapen beskrevs in i minsta detalj. Jag avskydde det...

#3 - Helena, MsHisingen

Ler brett av brödrostjämförelsen. Och noterar att jag inte ska läsa den här, tyckte att Guillous vapenfixering i Carl Hamilton-serien var illa nog, det här verkar vara sju resor värre.

Svar: Haha, jag brukar ju vara den som förespråkar att man ska ge allt en chans för det är ju inte säkert att man håller med. Brödrostgrejen är ju en smula överdriven men tyvärr inte alltför långt ifrån sanningen heller ;)
Carolina Edvinsson

#4 - Freja

Jag gillar din beskrivning av huvudkaraktären, som bara är, utan moraliserande, det tror jag att jag med skulle gilla. Däremot, all den där faktan, den skulle jag tröttna på snabbt. Att slänga in expertrösten lite här och där, för att exemplifiera att någon av karaktärerna har full koll, det är helt OK, men inte om det tar över...