Titel: En av oss: en berättelse om Norge

Författare: Åsne Seierstad

Antal sidor: 537 (Inbunden)

ISBN: 97891 0013 4082

Serie: -

Publiceringsår: 2013 (Original: 2013)

Originaltitel: En av oss: En fortelling om Norge

Första mening: "Hon sprang."

 

Handling: Vem är egentligen mannen bakom Norges största attack i modern tid? Hur kom det sig egentligen att en till synes vanlig man bestämde sig för att tillverka en bomb, detonera den utanför regeringskvarteret och sedan bege sig till Utøya för att genomföra en massaker? Vad var det som drev honom? Vem är egentligen ansvarig? Det här är ett porträtt över Anders Behring Breivik som den 22:e juli 2011 sprängde en bomb som skulle resultera i åtta dödsfall och sedan ensam genomförde en massaker som dödade sextionio personer. Idag sitter han av ett icke tidsbestämt straff i ett av Norges fängelsen. Men det handlar inte bara om personen bakom attacken utan även om Norge och dess samtid, hur kunde det blir såhär?

 

Omdöme: Det är ingenting i boken som kommer som någon särskild överraskning, inte heller för mig som inte var särskilt påläst sedan tidigare. Trasslig barndom, trassliga föräldrar, trasslig uppväxt och ett fall som hamnar mellan stolarna hos socialen är ganska förutsägbart. Han uppfattas ändock som en helt vanlig kille genom alla år, vännerna märker inget och hans mamma noterar inte heller något men samtliga tycker att han kan bli lite väl fixerad vid islamistiska frågor. Ingen verkar dock ifrågasätta. Han faller in i en egen liten bubbla, en verklighet där det är han själv som har makten och där det för första gången i livet är några som ser upp till honom istället för att avvisa och det gör inte så mycket att verkligheten och fantasins gränser börjar suddas in i varandra. Han har hittat sitt kall och sitt syfte, det är bara budskapet som ska fram till andra. Detta görs med en minst sagt radikal metod.

 

I den här boken lämnas också mycket plats åt offren, liven bakom statistiken. Det blir som ett slag i bröstkorgen när man får följa de unga tonåringarnas kämparglöd och vilja till förändring för att sedan svart på vitt se när de går sin egen död till mötes. Någon vill bli statsminister, någon är feminist, någon demonstrerar för antirasism, någon brinner för integration och någon för miljön men de har alla gemensamt att de är unga och att de borde ha hela livet framför sig. Det fick de inte. Många dog och resten får leva med skulden, skulden över att ha överlevt när bästa vännen dog.

 

Det är även tungt att läsa att medan Breivik skjuter i genomsnitt en person i minuten så brister det i kommunikationen hos den norska polisen och misstagen bara staplar sig på hög. Det finns ingen helikopter, de tar inte emot hjälp med att komma över till ön till en början, de missförstår varandra angående vilken brygga de ska utgå ifrån, de lämnar post-it lappar till varandra som inte läses och de missar att gå ut med den "lilla detaljen" att mördaren kan misstas för en polis i uniform. I över en timme får han fritt spelrum. Det får mig att undra om polisen i Sverige verkligen skulle ha bättre rutiner? Jag tror inte att det finns så mycket till förberedelse för att man inte tror att det kan hända här, inte i Norge och definitivt inte i Sverige. Men sedan visade det sig att det faktiskt var en av oss. Det enda som faktiskt kan ses som negativt med boken är att den alltid balanserar på gränsen så att den känns som fiktiv, det är farligt att ens för en sekund tänka att den är det. Allt är ju sant. Det här har hänt.

 

Det som dock skrämmer mig är att det här som skulle kunna fungera som en varningsklocka snarare verkar ha fått motsatt effekt. På stora hemsidor diskuteras det likheter mellan Islam och Nazism och motsatta sidor försöker sända ut budskapet om hur fel det här är, medan riksdagspartiet Sverigedemokraternas väljarkurva bara verkar peka uppåt i opinionsmätningarna. Är det bättre att vara tyst? Jag vill inte tro det men ibland börjar jag undra. Det verkar ju tyvärr som att ju mer man pratar om det desto fler sympatier får dessa röster. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur man kan ha en sådan förvrängd världsbild från min egen. Jag läser och jag försöker förstå men det går inte. Jag vill åter igen poängtera att jag inte tycker att det är bättre att vara tyst, att inte låta diskussionerna vara öppna för jag vill tro att det är genom möten med både människor, perspektiv, synsätt och tankar som förståelse föds. På något sätt tycker jag att vi alla bär ansvar för vad som händer i samhället och särskilt då om vi väljer att stå tysta och se på medan det sker. Det är mitt fel att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen, det är mitt fel att jag stöter på rasistiska åsikter på Facebook och det är mitt fel att kvinnor objektifieras ända fram till jag agerar. Det räcker med att rösta, att kommentera en status på Facebook om man tycker att något är fel och försöka se samhällsstrukturerna som är så lätt att ta för givna. Alla dessa saker bidrar, även de allra minsta, tystnat och passivitet gör det dock inte.

 

 

 

Köp den här: Adlibris & Bokus & Cdon